8 klassiker som sågades av sina skapare
Lita inte på den som gjort filmen!
Vi hör titt som tätt om filmskapare som går i taket över att publiken inte förstår storheten i deras verk, men det finns också dem som tvärtom inte kan förstå vad det är publiken uppskattar. Nedan hittar du en och annan hyllad rulle som inte uppskattades helt och hållet av personerna som gjorde dem.
Missförstådda genier har funnits i alla tider, och de flesta är naturligtvis konstnärer som skapat vad de själva betraktar som mästerverk, men som har sågats av kritiker och/eller ratats av publiken. Men sen finns en speciell kategori av missförstådda genier som själva tycker att deras skapelser är rent skräp och inte kan förstå varför de får översvallande recensioner och enorma biljettintäkter. När vi talar om film så brukar dessa plågade själar först försöka sjappa från inspelningen och, om det inte lyckas, göra sitt yttersta för att filmen inte ska visas.
Här är en lista på filmer som nästan alla, utom regissören, skådespelarna och författarna tycker är toppen:
Det hände en natt/It Happened One Night (1934)
Det hände en natt fick fem Oscars 1935: bästa film, bästa regi, bästa manus efter förlaga, bästa kvinnliga huvudroll (Claudette Colbert) och bästa manliga huvudroll (Clark Gable). Den är en av tidernas mest omtyckta romantiska komedier och används fortfarande som modell för hur man ska göra filmer i genren. Claudette Colbert var dock missnöjd med allt och klagade oavbrutet under inspelningen. När jobbet var avslutat sa hon till en vän: ”Jag har precis gjort klart världens sämsta film.”
Med tiden fick hon en lite mer försonlig syn på den, men blev aldrig helt övertygad om dess förtjänster. Så här sa hon 1982: ”Clark och jag undrade hela tiden ... vilket mottagande kan en sån här film egentligen få? Jag måste påminna er om att den gjordes 1933, mitt under depressionen. Folk ville drömma sig bort, de behövde fantisera om lyx och glamour ... och där satt vi på en buss och såg rätt sjaviga ut ...”
Kan hyras på Microsoft Store och Rakuten TV.
Min fru har en fästman (1937)
Allmänt ansedd som en av de roligaste filmer som nånsin gjorts, mycket tack vare Cary Grants lysande insats. Men ärkeneurotikern Grant var övertygad om att han inte var det minsta rolig och gjorde allt han kunde för att hoppa av filmen. Grant hade inte en aning om hur han skulle spela rollen och i ren desperation bestämde han sig för att imitera regissören Leo McCarey. Det gick så bra att regissörens nonchalant världsvana stil numera är mer förknippad med Cary Grant än med honom.
Kan hyras på iTunes.
Casablanca (1942)
Att göra film är hårt, stressigt arbete och det är inte ovanligt att skaparna känner starka tvivel på vad de har åstadkommit. Ett exempel är Casablanca, en av alla tiders mest framgångsrika filmer. Inspelningen var minst sagt besvärlig: Humphrey Bogart var på väg mot sin tredje skilsmässa, söp ännu mer än vanligt och var rent allmänt på uselt humör. Manuset var inte var färdigt när inspelningen började och olika versioner studsade fram och tillbaka mellan sju olika författare.
Det var svårt för alla att hänga med, och hårdast drabbad var Ingrid Bergman – vem var det egentligen hon skulle vara kär i? Men mest av allt betraktade hon Ilsa Lund i Casablanca som ett rutinjobb i väntan på den verkliga drömrollen som Clio Dulaine i Högt spel i Saratoga, en film som få människor minns i dag.
Kan ses på HBO Max och hyras på en lång rad strömningstjänster.
De skulle offras/They Were Expendable (1945)
Lindsay Anderson berättar följande anekdot i sin biografi om John Ford: när han intervjuade Ford 1950 sa regissören att han inte gillade They Were Expendable (1945), i dag ansedd som en av de bästa och mest realistiska filmerna om andra världskriget. Ford var så missnöjd att han inte ens såg det färdiga resultatet. Han ogillade allt: filmen var inte hans egen idé, inspelningen gick inte till på det sätt han ville, han fick inte vara med under redigeringen, musik lades till utan hans samtycke, etc, etc.
Anderson blev förvånad eftersom han tyckte att det var en bra film, så Ford sa till honom att han kanske skulle se den trots allt. Några veckor senare fick Anderson följande telegram, som han sparade som ett kärt minne: ”Såg They Were Expendable. Du hade rätt. Ford.”
Kan hyras på Google Play och iTunes.
Pongo och de 101 dalmatinerna (1961)
Walt Disneys sjuttonde animerade långfilm blev en rungande framgång. Den föregående filmen, Törnrosa, hade floppat och dessutom varit extremt dyr att producera – läget var så besvärligt att det till och med var tal om att lägga ner hela animationsavdelningen. För att spara pengar uppfann man en ny teknik där animatörernas blyertsteckningar överfördes direkt till animationscellerna utan att behöva fyllas i med tusch av andra tecknare. De rörliga bilderna ser lite skissartade ut, men samtidigt mer levande, och Londonmiljöerna, så avslappnat tecknade att man kan tänka sig att de tillkommit under en pubrunda, är bland det charmigaste man sett på en bioduk.
Walt vande sig dock aldrig vid att se raspiga blyertslinjer på filmduken och ägnade sig i fortsättningen mer åt nöjesparken Disneyland än åt sina filmer.
Kan ses på Disney+ och hyras från en lång rad strömningstjänster..
En kärlekshistoria (1970)
Roy Andersson debuterade 26 år gammal med En kärlekshistoria, i dag en av svensk films största klassiker. Han var fortfarande elev på Filmskolan, började filma utan ett färdigt manus och ville fånga vardagen genom att jobba med amatörskådespelare som han dessutom till viss del lät improvisera. När han såg den färdiga filmen för första gången tyckte han att han hade misslyckats: ”Det var en hemsk eftermiddag. Jag tyckte det var så jävla … Jag tänkte så här: hur fan ska jag kunna få dom att skriva på ett nytt kontrakt för en ny film? Så att jag kan reparera det här.”
Kan ses på TriArt Play.
Gökboet (1975)
Gökboet gick på svenska biografer i över tio år, vilket fortfarande är ett rekord. Den blev dessutom den andra filmen efter Det hände en natt (se ovan) att vinna alla de tunga Oscarstatyetterna. Författaren Ken Kesey medverkade från början i arbetet när hans roman från 1962 skulle bli film, men stack efter bara två veckor och stämde filmens producenter. Kesey hade många klagomål. Framför allt ville han att Gene Hackman, inte Jack Nicholson, skulle spela Randle McMurphy, men han var även missnöjd med handlingen inte skildrades ur ”Hövding” Bromdens synvinkel, som i boken.
Kesey bestämde sig för att aldrig se filmen, men det påstås att han oavsiktligt såg en liten snutt på tv en kväll när han zappade mellan olika kanaler. När Ken Kesey insåg vad det var han tittade på bytte han omedelbart kanal.
Tillgänglig på dvd och blu-ray och kan även köpas från några olika strömningstjänster.
Manhattan (1979)
När Manhattan, en av Woody Allens populäraste filmer, kom på tal i filmen Woody Allen: A Documentary (producerad av PBS, som på ett ungefär är USA:s motsvarighet till SR:s P1, och det är en stor ära att bli föremål för en av deras dokumentärer) sa Allen att han var så besviken över resultatet att han helst inte ville att filmen skulle visas: ”Jag gillade inte filmen alls ... jag pratade med United Artists vid den tiden och erbjöd mig att göra en ny film åt dem gratis om de gick med på att inte släppa den.”
Kan hyras på Blockbuster, Google Play, SF Anytime och iTunes.