Alla Alien-filmer rankade från sämst till bäst

Ett maraton med våra favorit-bröstkrossare sitter aldrig fel. Originalfilmen skrämde vettet ur folk vid debuten 1979 och sedan dess har Xenomorphen blivit en odödlig varelse på sci-fi himmeln. Idag består filmserien av totalt nio filmer, diverse olika tidslinjer och otaliga mängder böcker, serietidningar och tv-spel. Idag tar vi oss en titt på filmserien och rankar hela schabraket. Vart dundrar nykomlingen Alien: Romulus in tro? Spänn fast ditt intergalaktiska säkerhetsbälte så får du svaret. Nu kör vi!

Filmtopp rankar alla Alien-filmer från sämst till bäst

9. AvP 2: Requiem (2007)

Kände du att föregångarens PG-13 rating var ett hänsynslöst svek mot bägge filmseriers härdade målgrupper? Det gjorde jag. Därför kan jag med sprudlande glädje konstatera att blodet, snusket och inälvorna är tillbaka med råge i uppföljaren AvP 2: Requiem!

Dessvärre är filmen kring detta blodbad en sölig soppa av epileptiskt sönderklippta actionscener som dessutom äger rum i så gott som totalt mörker. Den nya besten, hybriden Predalien, är ett konceptuellt fräckt tillskott, men som vi knappt lyckas se röken av tack vare inkompetent filmskapande på elitnivå. AvP 2: Requiem är utan tvivel vår Xenomorphs svagaste ögonblick.

8. Alien: Resurrection (1997)

Någonstans smärtar det mig att behöva placera fransmannen Jean-Pierre Jeunets Alien-alster så här lågt på listan. Filmen är verkligen ett udda, och i ärlighetens namn, skoj experiment. Jeunet erbjuder en upplevelse olika alla andra Alien-rullar genom sitt excentriska bildspråk och ett manus stöpt i svart komedi signerat Joss Whedon. De praktiska effekterna håller som vanligt högsta klass och nykomlingen i Xenomorph-familjen, the newborn, har hemsökt mina mardrömmar mer än en gång. 

Därför är det en smula kämpigt att såga en så riskfylld uppföljare till en etablerad franchise. Experimentlusten har givits första parkett och de unika attribut Alien-filmerna tidigare stoltserat med förvisats högt upp på läktaren. Pendeln svingar mellan tramsigt, flamsigt och rent snuskigt. Verkligen synd.

7. AvP: Alien vs Predator (2003)

AvP stoltserar med en hedersplats bland mina guilty-pleasure rullar. Jag kan inte räkna antalet sjukdagar som denna DVD snurrat i spelaren för att lindra mina åkommor. Det är alltid något.

Är denna ruggiga utomjordingsdust då en bra film? Njae är mitt svar. Av någon anledning har filmskaparen Paul W.S Anderson (Event Horizon, Resident Evil) anförtrotts ansvara för denna smått historiska batalj och resultatet blir därefter.

Karaktärerna är nästintill imponerande intetsägande och jag längtar tills det blir monster-köttfärs av dem. Premissen mördar hjärnceller och Anderson skulle inte lyckas konstruera en nervkittlande filmsekvens under pistolhot, men trots detta är filmen fullt kapabel att distrahera. De praktiska effekterna är vackra, slagsmålen hyfsat skoj och hyllningarna till sina förlagor tar aldrig överhanden. AvP är en klassisk "meh"-rulle, varken mer eller mindre.

6. Alien: Covenant (2017)

Det senaste tillskottet i Alien-sagan är en groteskt våldsam, svidande vacker och ytterst kluven historia. Tonen och kvalitén gör ständigt kraftiga U-svängar och resultatet är ett frustrerande och lätt oformligt åbäke.

Ridley Scott ges en omöjlig uppgift: att besvara frågorna Prometheus ställde (vilket var en hel del) och bjuda på en tillfredsställande Alien-prequel. Helheten blir minst sagt lidande vilket resulterar i att filmens första och andra halva aldrig riktigt går att sammanfoga. Detta är tragiskt. Covenant bjuder på en genomvidrigt och snortajt regisserad backburster-scen och androiden David är en ljuvligt nihilistisk karaktär som gärna hade kunnat få en bättre film att röja runt i. 

5. Prometheus (2012)

Måhända är detta en låg placering av Ridley Scotts polariserande prequel, men i mitt tycke är Prometheus ett ytterst vackert science-fiction äventyr som trots vissa strålande ljuspunkter aldrig lyfter.

Ridley Scotts starkaste kort är utan tvivel hans unika, estetiska touch. Prometheus är inget undantag. Foto, produktionsdesign och effekter bär alla Scotts magnifika signalement och varje bildruta andas av ondsint atmosfär. Regissören flexar även sina muskler i en sanslöst ruggig och effektivt uppbyggd "abortscen" där vår egna Noomi Rapace genomlider graviditeten från helvetet.

Tyvärr är det inte bara guld och gröna skogar i denna origin-historia. Karaktärerna är taffligt skrivna och historian läcker titt som tätt av logiska felsteg. Prometheus starka sidor är utan tvivel starka men dessa fragment letar febrilt efter en helhet, som lyser med sin frånvaro.

4. Alien: Romulus (2024)

Fede Alvarez Romulus dundrar in på fjärde plats. Evil Dead- och Don't Breathe-regissören tar oss, i alla fall inledningsvis, tillbaka till seriens rötter med ljuvlig retrofuturism och desperata karaktärerna instängda med "den perfekta organismen". Alvarez uppföljare är tekniskt fulländad, fullständigt briljant i sitt estetiska utförande både gällande produktionsdesign och effekter. För en surmulen bakåtsträvare som undertecknad är Romulus ett tekniskt under.

Dock haltar det på historiefronten. Alvarez låser sig vid Alien-seriens olika epoker och filmseriens historia, så stundtals känns filmen en smula identetitetslös och som en kavalkad av greatest hits från filmseriens förgångna. Tack och lov bjuds på det en del pigga vändingar som håller intresset vid liv och finalen och fullständigt bonkers. Alien: Romulus är en värdig comeback för H.R Gigers best.

3. Alien 3 (1992)

Det tredje, och minst sagt kontroversiella, kapitlet i Alien-sagan kniper bronsmedaljen på min lista! Produktionen kring Alien 3 är en okänd historia som kantas av olika viljor, maktspel och allmänt trassel. David Fincher, filmens regissör, vill inte längre förknippas med filmen och menar att studion ständigt satte kreativa hinder i hans väg. Trots detta har Alien 3 en del att erbjuda filmserien.

Konceptuellt är "Alien 3" lysande. En fängelseplanet bebodd av galaxens grövsta skurkar och banditer är här betesmark åt en ny sorts Xenomorph, och för att komplicera scenariot ytterligare finns det inte ett vapen i sikte. Finchers värld är smutsig och filmen har en nästintill nihilistisk ton. Äventyrsbiten från föregående alster har pensionerats och serien återgår till sin suggestiva och läbbiga thriller-form. Ofta har jag rysligt trevligt framför tv-rutan och jag undrar innerligt hur vass Alien 3 hade kunnat bli om Fincher sluppit kreativa handfängsel.

2. Aliens (1986)

Att bli anförtrodd att snickra ihop en uppföljare till dundersuccén Alien måste varit ett lagom ångestladdat åtagande. James Cameron mosade dock alla ängsliga tvivlare genom att konceptuellt styra skutan åt ett helt annat håll än Ridley Scotts skräckis. Aliens är en adrenalinpumpad actionrökare som bär fler likheter med krigsfilm än Scotts suggestiva original. En kaxig chansning som verkligen gav utdelning.

Cameron rätar även ut en del frågetecken kring filmseriens mytologi. Vi blir introducerade för högsta Xenomorph-hönset, drottningen, som inte är annat än ett mindre specialeffektsmirakel. Stan Winston Studios spänner musklerna till bristningsgränsen och utklassar sina konkurrenter. Aliens är ett snuskigt vackert spektakel som jag kan se många gånger om.

1. Alien (1979)

Suprise! Originalet tar hem pokalen! Ridley Scotts odödliga klassiker som fick en hel generation att byta underkläder i biosalongernas mörker, är en magnifikt konstruerad skräckfilm som är så kompetent sammansvetsad att det är svårt att veta vart man ska börja hyllningskören. Jag vet att många cineaster är splittrade kring om det är ettan eller tvåan som hör hemma på tronen, men för undertecknad blev det knappt en fight: Alien är ett klaustrofobiskt, förtryckande mörkt mästerverk. 

Låt oss börja med estetiken. Produktionsdesignen i Alien är ultraläcker att beskåda. Skeppet Nostromo är så slitet, smutsen är så ingrodd att jag kan känna stanken av knegarsvett och risig arbetsmiljö. Retrofuturismen är en bedårande stilig arena för våra karaktärer att gräla om bonusar och bli slemmiga utomjordingars frukost.

Ridley Scotts visuella snärt är dessutom en perfekt parhäst för H.R Gigers Xenomorph. Utomjordingen fullkomligen dundrar in i populärkulturens finrum genom stackars John Hurts bröstkorg tack vare ypperlig design och knivskarp, nagelbitande regi. Alien är en slow burn som marinerar mina hjärnceller i en suggestiv, mumsig och urläcker gryta och detta gör att originalets guldmedalj är en självklarhet!