Filmklassikerna som nästan aldrig blev gjorda

En filminspelning är inte alltid en plats full av harmoni och samförstånd. Bolagschefer, producenter, regissörer och skådespelare skall alla samsas kring vad som är bäst för filmen ur både en ekonomisk och konstnärlig synpunkt. Detta kan leda till enorma arbetsmässiga svårigheter. Ibland så svåra att hela projekt försätts i gungning. Denna listan belyser just ett antal sådana filmer, som av olika anledningar nästan aldrig blev gjorda. Den gemensamma faktorn är att de idag alla betecknas som klassiker. Så annorlunda det hade kunnat se ut. 

Apocalypse Now (1979) 

Apocalypse Now är idag känd som en av de bästa krigsfilmerna genom tiderna. Francis Ford Coppolas mästerliga skildring av krigets vanvett är storskalig på ett sätt som få filmer lyckats upprepa utan att använda specialeffekter. I likhet med det helvete som porträtteras i filmen var även själva inspelningen en enda stor kavalkad av blod, svett och tårar. I den utomordentliga dokumentären Hearts of Darkness: A Filmmakers Apocalypse, med material filmat av Coppolas egen fru, skildras inspelningen i Kambodja.

Coppola brottades med alla problem som en regissör kan tänka sig. Vädret var för jävligt, skådespelarna strejkade och budgeten rann iväg. Det finns många ökända anekdoter från produktionen. Bland annat dök den legendariska skådespelaren Marlon Brando inte bara upp sent utan hade dessutom gått upp rejält mycket i vikt. Det blev en av anledningarna till att hans karaktär, Curtz, nästan endast filmades i mörker. Coppola ansåg att Brando helt enkelt såg för kraftig ut för att karaktärens skulle framstå som en trovärdig exilsoldat mitt i djungeln. 

Till slut gick det hela gick så långt att Coppola allvarligt funderade på att ta sitt eget liv. Det är inte konstigt att ingen i Hollywood aldrig trodde att filmen skulle bli klar. Men för att få den färdig investerade således Coppola en stor andel av sitt eget kapital. Vilket i efterhand var ett väldigt klokt beslut. För filmen vann Guldpalmen i Cannes år 1979 och ses idag som en av filmvärldens verkliga klassiker. 

Trollkarlen från Oz (1939)

Trollkarlen från Oz innehåller inte bara en av de mest kända låtarna i modern tid, Over the Rainbow, utan är också den film som på allvar fick färgfilm att börja konkurrera med svart-vitt. Dessutom hade filmen en fullständigt horribel inspelning som även den gått till historien. Trots att Victor Flemming står krediterad som regissör hade projektet åtminstone fem andra arbetande regissörer som en efter en fick sparken innan Flemming tog över. Inte heller skrivarrummet var bättre. De namngivna manusförfattarna Noel Langley, Florence Ryerson och Edgar Allan Wolf fick hjälp av 17 till icke-krediterade författare. 

Därtill kantades själva inspelningen av både olyckor och problem. Margaret Hamilton, som spelade häxan, fick en allvarlig brännskada och hunden som spelade Toto var såpass olydig att han förstörde tagning efter tagning. Inte heller rollsättningsprocessen var enkel. Buddy Epsen, som först rollsattes som plåtmannen, visade sig vara dödligt allergisk mot aluminium, så han fick ersättas av Jack Haley som sedan kom att leverera en oförglömlig rollprestation.

När filmen väl var färdig krävdes det flera omtagningar samtidigt som många i branschen ansåg att filmen var för lång med sina två timmar. Men MGM stod på sig och det tackar vi för idag! 

Hajen (1975)

Det är svårt att tro att Steven Spielberg en gång i tiden trodde att hans tid i Hollywood var över innan den ens hade börjat. Men så var det faktiskt. Det tack vare den turbulenta inspelningen av filmen Hajen, idag sedd som en den film som på allvar definierade "Sommarblockbustern". Spielberg hade visserligen gjort en film i Hollywood tidigare, en tv-rulle vid namn Duellen (1971), men det var med Hajen som han skulle ta det stora klivet mot att bli en etablerad regissör. Men inspelningarna kantades av enorma problem, speciellt delarna som spelades in ute till havs. De tre mekaniska Hajarna, av produktionen kallade för "Bruce", krånglade ständigt och gick sönder och skådespelarna Richard Dreyfuss och Robert Shaw hatade varandra.

Dock var det värsta av allt att ingen, varken skådespelarna eller filmteamet, hade någon tillit till Spielbergs förmåga. Han tvingades att kämpa i motvind, vilket de 159 inspelningsdagarna och på den tiden stora budgeten på nio miljoner dollar, som filmen slutligen landade på, visar. Spielberg antog att Universal skulle kräva honom på pengar och skicka ut hans huvud rakt ut genom studiodörren. Istället spelade filmen in hela sin budget under öppningshelgen och succén var ett faktum.

Totalt spelade Hajen in 471 millioner dollar världen över vilket på den tiden var en hisnande summa. Därtill kammade den hem en Oscarsnominering för bästa film, vilket gör den till en av sex skräckfilmer som fram till idag lyckats med den bedriften. Man kan lugnt säga att Spielberg tystade sina tvivlare. 

MER LÄSNING: 

5 regissörer som debuterade med sina mästerverk

Pulp Fiction (1994) 

Valet att inkludera "Pulp Fiction" på listan baseras denna gången inte på en misslyckad och problemfylld inspelning. Istället har det med rollsättningsprocessen att göra. Två år innan Pulp Fiction färdigställdes gjorde Quentin Tarantino succé med De hänsynslösa (1992) där han för första gången segmenterade sin unika stil som senare blev hans signum. Men när det var dags att spela in den andra filmen ställde Tarantino högre krav. För sina karaktärer hade han väldigt specifika skådespelare i åtanke, något som även det kommit att känneteckna auteuren under hela karriären. Inledningsvis fick han som han ville, men när studion fick nys om att han ville rollsätta John Travolta i en ledande roll sade det stopp. 

Idag är det svårt att se någon annan än Travolta som den dansante lönnmördaren Vincent Vega men vid slutet av 90-talet var han allt annat än en het skådespelare. Efter succéerna med Grease (1978) och Saturday Night Fever (1977) hade Travolta också en stark period under det tidiga 80-talet, med rollen i Brian De Palmas thriller Blow Out (1981) som främsta höjdpunkt. Dock var han ett decennium senare närmast sedd som en D-listad skådespelare. Ingen studio ansåg att han längre hade vad som krävdes för att bära upp en ledande roll. Tarantino hade dock sett Blow Out många gånger och älskade den. Därav gick han så långt i sin argumentation för Travolta att han till slut ställde ett ultimatum: ingen Travolta, ingen film. Studion gav med sig och resten är filmhistoria. 

MER LÄSNING:

Tarantinos filmer rankade

Måndag hela veckan (1993) 

Det går att argumentera för att Bill Murray och Harold Ramis är ett av de bästa skådespelar/regissör-samarbeten inom komedigenren. De gjorde bland annat både Tom i bollen (1980) och Ghostbusters (1984) ihop innan det ett par år senare var dags att för kronjuvelen i deras gemensamma repertoar: Måndag hela veckan. Under åren tillsammans hade Murray och Ramis byggt upp en nära vänskap, en vänskap som dock kom att få ett både abrupt och sorgligt slut under inspelningen av filmen.

Murray genomgick en skilsmässa när filmen spelades in, vilket i sig ledde till spänningar. Därtill var de bägge oense om vilken riktning filmen skulle ta. Å ena sidan ansåg Murray att premissen och temat i Måndag hela veckan lämpade sig utmärkt för en mer seriös dramatisk tolkning medan Ramis å andra sidan såg filmen som en komedi i samma anda som de filmer de tidigare arbetat med tillsammans. Skärningarna i deras oliktänkande ledde till att Murray brukade ringa ned Ramis med klagomål under dygnets alla timmar. Det hela slutade med att manusförfattaren Danny Rubin fick medla och att de bägge sedan inte pratade med varandra på nästan ett decennium. 

Dock måste man säga att slutresultatet blev legendariskt. Just balansgången mellan humor och allvar anser undertecknad är det som gör Måndag hela veckan till en fulländad romantisk och tragikomisk upplevelse. 

Chinatown (1974)

Konfrontationer mellan skådespelare och regissörer är inte ovanligt. Men få fejder matchar den som Roman Polanski och Faye Dunaway hade under inspelningen av film-noir klassikern Chinatown. Polanski behandlade Dunaway rysligt illa och var hela tiden på henne på ett sätt som kom att påminna om hur Stanley Kubrick senare skulle behandla Shelly Duvall under inspelningen av The Shining (1980). Det vill säga försök till framhävning av prestation genom nedbrytning. Dock tog Polanski det hela ett steg längre genom att inte visa någon som helst sympati överhuvudtaget. Han ska bland annat ökänt ha sagt åt henne att: "Säg dina jävla repliker. Din lön är din motivation!". 

Dock hade Dunaway minsann skinn på näsan hon också. Hennes slutgiltiga sammanbrott kom i samband med att Polanski förbjöd henne från att besöka toaletten. Hon ska då ha kissat i en mugg och sedan hällt den över den polske regissören. Nyligen avslöjades det att Ben Affleck ska göra en film om inspelningarna av Chinatown titulerad The Big Goodbye, baserad på Sam Wassons bok. 

Några fler klassiker som nästan aldrig gjordes: 

Blade Runner (1982) 

Cleopatra (1963)

American Graffiti (1974)

Fitzcaraldo (1982)

The Shining (1980) 

Titanic (1997) 

A Nightmare on Elm Street (1984) 

Breakfast at Tiffany's (1961) 

Givetvis finns det många, många fler!

För fler listor --> Scrolla vidare!