Årets bästa filmer på Oscarsgalan

Nu för tiden verkar det som att filmer snarare behöver följa specifika recept än att vara bra för att få Oscarsnomineringar. Det har skojats en hel del de senaste åren om receptet, som består av att filmen handlar om kända verkliga personer och/eller händelser och att huvudkaraktären/huvudkaraktärerna ska överkomma svårigheter. Men det är inte ens kul att skämta om längre. Som tur är, finns det filmskapare som faktiskt har gjort något väldigt speciellt med receptet.

Årets mest originella recept

När jag läste filmvetenskap pratade jag mycket med mina kursare om regissörer som James Cameron, David Lynch och Quentin Tarantino. Det var på grund av dessa och liknande regissörer som vi läste filmvetenskap. Under de olika delkurserna läste vi om många olika sorters filmer från världens alla hörn. Vi brukade skämta om vissa av dessa något svårsmälta filmer genom att referera till ”japansk cykelfilm från 20-talet”, vilket alltså är en helt påhittad grej. Själv brukar jag skämta om svartvita polska filmer om städerskor som upptäcker glädjen med boule. Jag tror inte det finns en sådan film, men ni får gärna kommentera om ni sett den.

Ironiskt nog tycker jag Roma är årets bästa film. Det är alltså en svartvit mexikansk film som handlar om ett hembiträde i Mexiko city på 70-talet. Regissören, manusförfattaren och fotografen Alfonso Cuarón har gjort en variant på ovan nämnda recept genom att berätta en historia om hushållerskan han växte upp med. Filmen är en uppvisning i filmkonsten. Cuarón berättar en enkel historia om kärlek, förlust, sorg och starka kvinnor som går ända in på djupet. Kameraspråket är utsökt och låter oss komma nära karaktärer vi lär oss älska. Roma är nominerad i tio kategorier. Jag hoppas den tar hem rubbet.

Andra fina recept – The Favourite

The Favourite handlar om rivaliteten mellan två kvinnor i drottning Annas hov i Storbritannien i början av 1700-talet. Filmen är regisserad av Yorgos Lanthimos, som har en något udda stil. Karaktärerna i hans filmer är oftast emotionellt avtrubbade, vilket gör att temat som behandlas i filmen blir än mer centralt, eftersom vi inte distraheras av karaktärsutveckling. Detta gäller även för The Favourite, som skiljer sig från andra kostymdramer då alla karaktärer drivs av sin ambition utan några som helst skrupler.

Det blir emellanåt väldigt underhållande när de välklädda stropparna blir alltmer brutala i sin ambitionslusta. Det är ett intressant sätt att göra ett kostymdrama på. Tre skådespelare från The Favourite är nominerade för sina okonventionella rolltolkningar. Dessa statyetter kommer nog dock gå till andra filmer. Om Roma inte vinner, får The Favourite gärna vinna för bästa regi och bästa manus.

First Man

Det råder väldigt delade meningar om "First Man" här på redaktionen. Chefredaktör, Eric Diedrichs, tycker den är något av ett sömnpiller. Jag och Fredrik Edström, som aldrig annars är överens, tycker att det är en av årets absolut bästa filmer.

First Man handlar om Neil Armstrong och ansträngningarna av NASA för att nå månen innan Sovjetunionen på 60-talet. Trots att filmen bygger på verkliga händelser har Damien Chazelle lyckats göra en oerhört spännande film, som kan jämföras vid en thriller. När den lilla kabinen astronauterna sitter i börjar skaka något enormt under startsekvenser och liknande känns det inte bara som att astronauterna ska dö, det känns lite som att jag också ska dö. En film som lyckas skapa en sådan känsla förtjänar definitivt ett par nomineringar.

Konstigt nog har First Man inte blivit nominerad i någon av de tyngre kategorierna. Jag tycker definitivt att Chazelle förtjänar en nominering för regi; han har trots allt gjort en film som bygger på en av 1900-talets mest kända händelser och fortfarande lyckats göra filmen spännande. First Man är endast nominerad för produktionsdesign (kulisser och dekor), visuella effekter, ljudklippning och ljudmixning. Så i år är första året någonsin som jag har en favorit i ljudkategorierna.

Fina hantverk – If Beale Street Could Talk

Det finns faktiskt några filmer i år som inte bygger på verkliga händelser eller berättar exakt samma historia en gång till. Det är egentligen denna sortens filmer som borde få mest utrymme i industrin. Filmer ger oss möjlighet att utforska tankar och ämnen på ett väldigt fritt vis.

If Beale Street Could Talk är en film av Barry Jenkins, som slog igenom stort med Moonlight för några år sedan. Filmen handlar om ett ungt par i Harlem på 70-talet. Det är en film om ung kärlek, familj och förtryck. Jenkins har regisserat filmen med fingertoppskänsla. Filmen blir nästan som ett varmt täcke av kärlek. Trots att karaktärerna möter svåra motgångar, kan jag inte annat än bli varm inombords av att se denna film. Dessvärre fick även denna film alldeles för få nomineringar. Jag tycker den förtjänar nomineringar för regi och för de unga huvudrollsinnehavarna. Filmen är dock bara nominerad för musik, manus och för bästa kvinnliga biroll (Regina King). Den sista ser det ut som att den kommer vinna.

The Ballad of Buster Scruggs

Bröderna Ethan och Joel Coen är i toppform med The Ballad of Buster Scruggs. Det är en western-antologi bestående av sex kortfilmer. Dialog och skådespeleri är av högsta klass i alla filmerna. Vissa av filmerna är roliga, andra rörande och några sorgliga. Jag såg filmen runt Jul och kan fortfarande inte riktigt släppa slutet på ”The Meal Ticket”. Konstigt nog har filmen bara fått nomineringar för kostym, låt och manus. Det känns som att den är chanslös i de två första kategorierna, så jag håller tummarna för manus-kategorin.

The Wife

Slutligen har vi The Wife. Svenske Björn Runge har här gjort en film som först verkar handla om hur ett par åker till Stockholm för att mannen ska motta Nobelpriset i litteratur. Sedan vecklas en historia ut som nästan kan liknas vid ett mordmysterium. Glenn Close är lysande i den kvinnliga huvudrollen, hustrun till en arrogant författare. Det är en karaktär som växer något enormt under filmens speltid. Detta är sjunde gången Close är nominerad. Och i år tar hon fan hem den där statyetten!

Ett lite annorlunda år

Det finns alltså filmer bland årets Oscarsnomineringar som är mycket sevärda. De mest populära kategorierna för gemene man är skådespelarkategorierna. I år är i alla fall jag inte vidare spänd på dessa kategorier. Jag hoppas Glenn Close äntligen får gå hem med en Oscar, men i övrigt bryr jag mig inte vidare mycket om dessa kategorier.

Då är jag nästan mer spänd inför de ”tråkigare” kategorierna ljudklippning och ljudmixning, där jag alltså hoppas First Man vinner. Jag har aldrig tidigare varit med om att ljudarbete påverkat mig så mycket.

Det viktigaste för mig i år är att Roma får det erkännande den förtjänar. Alfonso Cuarón ska ta hem statyetter för bästa foto, bästa regi och bästa film. Det finns inga andra nominerade filmer som kan slå Roma i år.

Vilken tycker du är årets bästa film som förtjänar att dra hem flest statyetter?