Uppföljare som aldrig borde ha gjorts

När framgångar innebär dollartecken gäller det att mjölka medan kassakon är varm. Men ville publiken verkligen se ännu mer av det goda? Här är uppföljare som vi hade varit lyckligare utan!

Läs också mer om de bästa skräckfilmerna enligt iMDB.

Flykten från L.A (1996)

En dålig film kan vara bra om man är på rätt humör. Men jag vet inte vilket humör jag förväntas ha när jag kollar på Flykten från L.A. Gamle krut-Kurt är tillbaka som hårfagre Snake Plissken, som vi för första gången såg i Flykten från New York, nu med ett nytt till synes omöjligt uppdrag.

Kurt Russell gör ett tappert försök för att hålla liv i denna actionrökare när han surfar på en våg mellan skyskraporna, och utöver det även får se sig som besegrad för omväxlings skull. Men det är nog bäst att han håller sig till det han är bra på, och det är att rädda livhanken på presidenter.

The Thing (2011)

Kurtan är även stjärnan i 80-talsklassikern "The Thing", en film som fick en uppföljare nära två decennier senare! Av det skälet alena ställer jag mig frågande till varför denna filmen över huvud taget gjordes. Varför detta, och varför nu?

Denna andra del utspelar sig några få ögonblick före den gamla dängan om det olycksaliga forskargänget som får en rymdvarelse på halsen. Det utvalda tidsperspektivet är en kul detalj och rent generellt är jag inte så förblindad av min kärlek till ettan att jag inte kan finna nöje även i denna sci-fi-rulle. Den är som allra minst medelmåttig, men för min del är den framför allt fullkomligt onödig då den inte tillför någonting som hade fått min hjärnbark att explodera av wow-effekt. 

The Cloverfield Paradox (2018)

En annan uppföljare som ville förklara vad som hände innan saker och ting gick åt helvete är The Cloverfield Paradox. Att förklara ett mysterium har lika mycket slagkraft som att förklara ett skämt. Precis som skämtet var roligt innan någon skulle förklara dess “punchline”, är monstren och dess ursprung spännande och tilltalande utan att någon behöver göra en en invecklad förklaring på nära två timmar om hur dessa hamnade var mans uppfart. Sen att filmen i sig är usel som bäst skapar ju heller inga pluspoäng. Ibland vill filmskapare bara tjäna klöver och bryr sig inte så noga om det blir en bra Cloverfield-uppföljare eller ej.

Jakten på Curlys Guld (1994)

Det var med vuxna ögon som jag för ett tag sedan såg om barndomsfavoriten City Slickers från 1991, en film om ett gäng stadsbor som bestämmer sig för att bli kofösare istället för att ta en traditionell semester på beachen. Jag tycker fortfarande att den gulliga kalven är stjärnan, cirka 30 år senare, men resten av filmen kom att betyda mer för mig vuxen ålder när jag själv har blivit en ganska typisk stadsbo.

Precis som Billy Crystal och kompani kan det vara lätt att glömma delar av sig själv i vimlet av kollektivtrafik och förpliktelser i form av jobb och räkningar. Vore det då inte perfekt att hitta tillbaka till sin kärna, omgiven av massa råmande kor? För detta är precis vad filmen handlar om! Det är exakt lika mysigt som det låter och filmens regissör Ron Underwood, som även skapat fantastiska Hotet från underjorden (1990), ger denna naggade filmskribent törst på det viktiga i livet.

Det gör mig därför såklart en aning bitter när denna droppe av koncentrerad optimism fått sig en överflödig uppföljare, och denna gången ska kofösargänget ut på jakt igen, inte efter något så viktigt som meningen med livet, utan efter en gömd skatt… För återigen är det bara pengar som vi (och filmskaparna) vill åt! Jag skakar på huvudet och hoppas att korna gör comeback i episka proportioner likt gnuerna i Lejonkungen och trampar ner denna uppföljaren tills den jämnats med marken. “Long live the king…”

S. Darko (2009)

Denna filmen tror jag inte behöver någon ingående förklaring om dess onödiga existens. Även om jag, stort Jake Gyllenhaal-fan som jag är (suprise!), faktiskt inte är stormförtjust i hans största roll någonsin i just Donnie Darko så vet jag mycket väl att en uppföljare bara hade blivit, eller tyvärr i detta fallet har blivit, en stor katastrof.

Uppföljaren handlar om Donnies lillasyster Samantha på road trip med sina vänner. Resan genom USA blir istället en kamp för att rädda jorden från dess undergång. Hela den filosofiska biten i ettan är som bortblåst i Samanthas tid i rampljuset då filmen raseras fullkomligt av gulligt trams. Filmens enda behållning är att de lyckades lura stackars Daveigh Chase, som spelade Samantha i originalet, att göra rollen en gång till. För om det är något jag stör mig på är det när skådespelare byts ut när de spelar samma karaktär.

Jarhead, alla uppföljare (2014-2019)

Jag brukar inte gilla krigsfilmer, som den pacifist jag är, och jag tycker inte om när mina älskade filmkaraktärer är under konstant hot att gå hädan. Men ibland händer det att mitt hjärta slår i takt till ljudet av kulsprutor för jag blir så fullkomligt förälskad i kombinationen av skådespeleri, fotot och ljudet.

Jarhead är en sådan film för mig. Förutom att vara visuellt slående så lurar det hela tiden en konstant spänning runt hörnet om vad som ska ske här näst. När jag äntligen får lov att andas igen då eftertexterna rullar, har filmen sagt det den ville säga. Uppföljare till denna kan jämföras med ett rörande tal till exempelvis ett brudpar, och när tårarna precis har trängt fram och det är dags att lyfta glaset för en skål, ja då säger talaren att hen inte är färdig. På långa vägar. Talet, eller i detta fallet filmerna, tillför inte någonting eftersom man inte har mer att berätta. Sätt bara en punkt när ni ändå gjorde så bra ifrån er.

Instängd 2 (2009)

Jag talar mig ofta varm om min favoritskräckis, Instängd. Något som drar fram det kallaste i mitt hjärta är dess uppföljare. Och det är inte isande känslor av rädsla vi talar om. Instängd tjänade in cirka tio gånger sin ursprungliga budget och detta om något är väl med andra ord en kassako man kan mjölka lite till? Det tyckte iallafall en eller flera av investerarna. 

Hela storyn, men framför allt det magiska slutet i ettan som man kan tolka lite hur man vill, stoppades därmed alltihop i flismaskinen och ut kom simplifierade svar som jag aldrig bad om. Det FANNS grottmonster på riktigt och levde inte bara i fantasin på utsatta och rädda kvinnor. Hjältinnan KOM ut ur grottlabyrinten till slut… jag suckar ett besviket “jaha” för mig själv. Men som tur är så är det ju många i dagens samhälle som lever i förnekelse och jag kommer tills mina sista andetag förneka denna uppföljares existens.

Jumanji: The Next Level (2019)

Juldagen 2017 förundrades nog många biobesökare över hur positivt överraskande bra Jumanji: Welcome to the Jungle var. Det var en spännande omtolkning av originalet från 1995 som inte bara passade in i vår tid utan även i våra hjärtan. 

Redan när trailern kom till uppföljaren kände jag mig orolig. Jag skrattar inte högt åt gamla gubbar som skämtar stup i kvarten om sina uråldriga och urdåliga leder och ryggar, ett långt och utdraget skämt genom hela filmen. Uppföljaren lyckas ändå vara roliga på sina ställen när den fokuserar på andra karaktärer men i överlag är jag sur och bitter över att det gulliga slutet i ettan, som till och med lirkade fram en tår ur mina tårkanaler, blev så torrt och menlöst eftersom resan ändå aldrig tog slut där.

MER LÄSNING: 11 Netflixinställningar alla borde känna till!