Ducka, skitstövel! (1971)
Tre år efter sitt fulländade mästerverk Once Upon a Time in America (1968) återvände spaghettiwesterns konung Sergio Leone med sin sista westernfilm, Ducka, skitstövel!. En film som, tack och lov, inte liknar något annat i filmmakarens katalog.
Historien kretsar kring Sean (Coburn), en förre detta I.R.A.-medlem och sprängexpert som tillsammans med småskurken Juan (Steiger) bestämmer sig för att råna en mexikansk bank. Något som inte alls går som de har tänkt sig. På ett bananskal råkar de bli hjältar under den mexikanska revolutionen istället för snuskigt rika och så vill inte Juan ha det. Men det visar sig vara lättare sagt än gjort att lämna revolutionen bakom sig.
Filmen slår an med en bisarr, provocerande och underhållande scen som jag slår vad om att Quentin Tarantino kan repetera i sömnen. Det fullkomligt osar av spaghetti-western och B-film. Tyvärr så är också öppningen filmens enda stora styrka. Därefter är det bara Coburns coolhet och Morricones musik som håller mitt intresse uppe. Precis som i flera andra av Morricones musikproduktioner så har de ledande filmkaraktärerna sitt eget musikaliska tema. Denna gången är det Seans som etsar sig fast i minnet.
Det finns flera problem med filmen, men det största är att historien bara står och trampar vatten i närmast två timmar och tjugo minuter för att sedan bjuder på ett riktigt tomt slut. Steigers ensidiga skådespel lämnar mycket att önska och det verkar mest som om att han halvhjärtat har försök att imitera Eli Wallachs roll som Tuco i Den gode, den onde och den fule (1966). I övrigt känns det som om att Leone har haft ovanligt lite kontroll över produktionen. Det verkar nästan som om att regissören har känt sig utmanad av den samtida westernregissören Sam Peckinpah och försökt att test på dennes karaktäristiska stil. Tyvärr blir resultatet bara vimsigt, rörigt och platt.
Som stort fan av Leone är det här jobbigt att erkänna, men det här var på många plan en misslyckad film.