Recension: A Quiet Place: Day One (2024) – en smart prequel
Skicklig och intelligent men med samma problem som föregångarna
"A Quiet Place: Day One" är en skickligt hopsnickrad och lättsmält blockbuster-rysare som hanterar sina största utmaningar med säker hand. Det är en film som underhåller på alla plan och förtjänar att ses på bio. Tyvärr lider den också av samma skavanker som franchisens tidigare filmer.
Jag var skeptisk till A Quiet Place: Day One innan jag såg den. Själva konceptet eliminerar ju franchisens främsta styrka – tystnadens potens. Det kändes som en rent ut sagt dum idé att transportera oss till en tid i filmseriens värld där ljud inte redan etablerats som en ren livsfara.
Men Day One är en smart film, riktigt smart, och Michael Sarnoski tacklar dilemmat med fingertoppskänsla redan från första bildruta. A Quiet Place: Day One tar sig an utmaningen genom att gå i motsatt riktning från de tidigare filmerna och omfamna istället omfamna ljud. Höga ljud. Vi välkomnas in i ett pulserande och bullrigt New York där decibelnivåerna jämförs med ett oupphörligt skrik, och vi förstår omedelbart att det här är den sämsta platsen på jorden att vara när monstren som jagar efter ljud anfaller.
Mitt på Manhattan hittar vi hospispatienten Sam (Lupita Nyong'o) som lockats in till storstan för första gången på länge med löftet om New York-pizza. Det är bara en tidsfråga innan hennes cancersjukdom tystar henne för gott och den enda motivationen i livet tycks vara katten Frodo och tanken på att få den där sista slicen pizza innan hon dör. När katastrofen väl inträffar är det fler än bara Frodo som tyr sig till henne, och den redan dödsdömde Sam tvingas gå en kamp för överlevnad för både sin egen och andras skull.
En perfekt sommarskräckis att se på bio
De tidigare A Quiet Place-filmerna jobbar effektivt med att förvandla varje ljud till en livsfara, där minsta lilla grusknaster under sulan får oss att sitta som på nålar. Det är en verktyg som även nyttjas i Day One ju längre filmen lider, men inledningsvis tar den sig an sina annorlunda förutsättningar genom att istället arbeta med kontraster mellan dånande höga ljud och absoluta tystnad.
Här är det inte ljudet av en knappnål som får oss att hålla andan, utan plötsligt höga dån i tystnadsvakuum som får oss att kippa efter luft. Vi pendlar sedan mellan de två extremerna tills vi blivit invaggade i den värld vi lärt känna i de föregående filmerna. Hantverket som tar oss till den punkten är väldigt imponerande. Med explosionsframkallade rökridåer som desorienterar både filmens karaktärer och publiken leker Sarnoski också med våra andra sinnen för att bevara en känsla av mystik inledningsvis.
Det här är med andra ord en väldigt smart prequel som är väl medveten om sina förutsättningar, vilket gör att den kan presentera ett nytt perspektiv på A Quiet Place-universumet och samtidigt vara trogen tonen i de redan existerande filmerna. Med ett högljutt och livligt New York som kuliss får Day One dessutom ett blockbuster-element som de tidigare filmerna saknar. Den påkostade produktionen och det läckra fotot gör tillsammans med en lättsmält speltid på 100 minuter filmen till en perfekt sommarskräckis att se på bio.
Filmen är inte bara smart, utan på många sätt också modig i sina val. Det tydligaste exemplet på det är att låta oss följa en döende protagonist i en film om överlevnad. På pappret låter det rent idiotiskt, men i utförandet bidrar det snarare med ett djup till filmens tematik. När till och med Sam, som redan fått sin dödsdom underskriven, hittar anledningar att slåss för sitt liv, blir det extra starkt.
Att den karaktären fungerar beror till stor del på Lupita Nyong'os fantastiska insats. Hennes prestation i många av de stillsammare scenerna kan bäst beskrivas som vacker, kanske till och med tårframkallande rörande för den blödige. De scenerna är visserligen få, men effektfulla.
Inkonsekvensen distraherar fortsatt
Allt fantastiskt som "A Quiet Place: Day One" gör till trots är det här långt ifrån en perfekt film. Den främsta anledningen till det är att den lider av samma problem som John Krasinskis två tidigare filmer i franchisen – framställningen av de ljudjagande varelserna. Inkonsekvensen i hur de målas upp är för mig plågsamt distraherande.
Det finns så många luckor i logiken kring vad dessa utomjordingar hör och inte hör att jag ofta har svårt att fokusera på något annat än just det. När nästan varje scen leder till frågan som "varför hör de det där men inte det här?", så förlorar handlingen till slut mycket av sin tyngd. Varelsernas egenskaper känns väldigt snabbt som ett cyniskt verktyg för att manipulera publiken, när inkonsekvensen blir så påtaglig.
En annan skavank med filmen är att den viktigaste bikaraktären, Eric (spelad av Stranger Things-bekantingen Joseph Quinn), introduceras alldeles för sent i handlingen. Quinn imponerar i sin roll och dynamiken mellan Sam och Eric är hjärtat i filmen. Att han lyser med sin frånvaro så länge som han gör är därför en gåta. Inte minst med tanke på att han fyller många liknande funktioner som en karaktär som ges mycket utrymme i filmens första del.
Varför skrevs inte dessa två roller ihop till en?
När "A Quiet Place: Day One" ska summeras är det en mycket sevärd film som absolut förtjänar en biobiljett. Den kommer inte göra några rysarentusiaster särskilt rädda, utan kan passa även den lite harigare skräckfilmstittaren. Filmen glänser med en imponerande produktion och ett berättande som många gånger är både modigt och smart ur ett hantverksmässigt perspektiv.
"A Quiet Place: Day One" har biopremiär den 28 juni.