Recension: The Continental (avsnitt 2)

I min recension av det första The Continental-avsnittet skrev at jag imponeras av ett par fightingscener, men kritiserade de många karaktärerna som vi aldrig fick lära känna – trots en speltid på nästan 90 minuter. Jag tyckte också att Mel Gibsons karaktär Cormac kändes slätstruken och påminde om både Peter Stormares vulgära ryss i JW2 och den gangsterkung Gibson spelade i småroliga Boss Level. I det andra avsnittet – den här gången i regi av Charlotte Brändström – fördjupas istället karaktärerna medan actionscenerna får lida. Men Mel Gibson känns ungefär lika halvdan som innan. 

Problemet med Winston

Den unge Winston (Colin Woodell) börjar nu samla ihop ett gäng för att hämmas på Cormac, samtidigt som de andra karaktärernas motiv och historia flätas ut. Dessvärre är Winston, som trots allt får mest speltid, en rätt blek figur. Woodell saknar Keanu Reeves karisma och karaktärerna i sig känns märkligt outvecklad. Han mest bara finns. Bättre är det med flera av birollerna, som får chansen att blomstra ut. I princip alla av dem, till och med Cormac, är mer tilltalande än Winston.

Jag tillhör de som gillade Maktens ringar, särskilt efter att Charlotte Brändström klev in och skapade en enande ton på säsongens andra halva. Hon är mest känd för att göra storslagen action – och det är hon duktig på – men med både Maktens ringar och The Continental har hon bevisat att hon är minst lika bra på att lyfta fram kärnan i en historia. Hon förstår sina karaktärer och vad de har för drivkraft.

Håller Brändström-effekten i sig?

Nästa vecka är det premiär för det sista avsnittet och då är Albert Hughes, som gjorde förra avsnittet, tillbaka i registolen. Nu får vi bara hoppas att Hughes har lärt sig av de förbättringar Brändström tillförde, samtidigt som han tar ut svängarna lite extra i actionscenerna. Än så länge är The Continental kul, men inte särskilt imponerande.

Recensionen av The Continental avsnitt 3 släpps nästa vecka.