Recension: Wolf Like Me (säsong 2) – inte samma bett i andra säsongen

När "Wolf Like Me" kom ut 2022 klickade jag igång serien för att det lät som en lättsmält, lagom fånigt koncept med en handfull skådespelare jag uppskattar. Den visade sig då vara en av det årets stora pärlor.

Det mesta med den första säsongen golvade mig. Sättet som Wolf Like Me tog sig an varulvsaspekten och introducerade den i karaktärernas vardagsliv var så naturligt, så självklar, så icke-ursäktande. Där fanns också en varm humor som genomsyrade hela den första säsongen samtidigt som den vågade vara sentimental på ett genuint sätt i sitt förenande av tre vilsna själar.

Den andra säsongen av "Wolf Like Me" är absolut sevärd, men lite av det som gjorde den första säsongen magisk har gått förlorat.

Wolf Like Me glömmer bort feel good-känslan i den andra säsongen

I "Wolf Like Me" säsong två har Mary (Isla Fisher), Gary (Josh Gad) och Emma (Ariel Donoghue) blivit en riktig liten familj. De flyttar in i ett nytt hus (där en ny källare måste byggas) och dessutom väntar familjen tillökning. En varulv som är gravid kommer givetvis med sin beskärda del av orosmoment, och säsongen fokuserar i huvudsak på hur födseln ens ska gå att genomföra och om det ens är möjligt för våra huvudkaraktärer att försöka leva ett familjeliv.

Säsongens fokus är det naturliga nästa steget i berättelsen. Problemet är bara att det här steget inte hade behövts alls, utan snarare motarbetar den magi som uppstod i säsong ett. Jag tror Wolf Like Me egentligen hade mått bäst av att avrundas efter säsong ett, när de där tre vilsna själarna mot alla odds hade hittat och accepterat varandra.

Den uppföljande säsongen får nu den orättvisa uppgiften att ifrågasätta om vår trio faktiskt kan hålla ihop – det är egentligen den enda konflikt som det finns att jobba med för att dramat ska kunna fortgå. Men när det sker handlingen måste riva hål på allt serien jobbade mot i säsong ett, så försvinner mycket av den hoppfulla feel good-känslan som gjorde serien så bra i sitt inledande kapitlet.

Att få se allt det fina som den första säsongen gav oss bli utmanat (på ett visserligen kompetent sätt) skapar en typ misär som serien inte mår bra av. Wolf Like Me säsong ett gav oss en väg ut ur misären, och det känns nedslående att den andra säsongen måste flirta med en eventuell väg tillbaka in i den.

Josh Gad och Isla Fisher är perfekta i sina roller

En stor del av magin är som sagt borta i den uppföljande säsongen av Wolf Like Me, men serien innehåller fortfarande mycket bra som ger den upprättelse. Min kritik till trots är det här alltjämt en sevärd serie med mycket hjärta och härliga karaktärer.

Isla Fisher och Josh Gad känns båda som födda för sina respektive roller. Fishers komiska timing är rejält underskattad i mitt tycke och i Wolf Like Me visar hon upp en ypperlig fingertoppskänsla i sättet som hon tar sig an sin riviga och impulsiva karaktär. Gad är i sin tur otroligt lätt att älska i sitt sätt att vara en orolig pappa och stöttande pojkvän. Även Donoghue är omöjligt att värja sig för i rollen som dottern Emma.

De älskvärda skådespelarna är en anledning till att fortsätta titta på "Wolf Like Me", men det är också en serie som fortfarande är riktigt, riktigt bra i de stunder där den tillåter sig att vara en komedi. Tyvärr glöms det bort lite väl ofta i fokuset på familjens miserable förutsättningar till ett harmoniskt och lyckligt liv.

"Wolf Like Me" säsong 2 finns nu exklusivt att streama på Prime Video.