Samaritan (2022)

Att superhjältegenren lever och frodas har väl även den mest novisa biobesökaren märkt? Det är spandex och kulörta färger som gäller och därför känns det ganska naturligt att även de gamla rävarna vill smaka på den övermänskliga kakan. Nu är det självaste Rambo, Sylvester Stallones, tur att dra på sig den tajta kroppsstrumpan och dela ut knogmackor på kriminella low-lifes käftar. Det har blivit dags för Samaritan att möta streaming-publikens jubel.

Välkommen till Granite City. En gråmulen industristad på randen att helt brisera av trycket från brottslighet, korruption och allmänt dålig stämning. Staden har sannerligen lämnat sina glansdagar bakom sig. Överallt syns fallfärdiga bostadshus, ständigt duggregn och en moraliskt urvattnad befolkning. I Granite City är det huvan över huvudet och blicken apatiskt ner i marken som gäller. I denna surmulna betongdjungel träffar vi filmens huvudperson Sam (Javon Walton) - en parvel som enträget minns bättre och ljusare tider.

Granite City var nämligen inte alltid en förkastligt korrumperad håla. Tjugo år tidigare stod staden under superhjälten Samaritans (Sylvester Stallone) beskydd. Hjälten var en röst för samhällets marginaliserade och svaga som tyvärr mötte sin undergång efter en episk strid med sin rival Nemesis. Båda spandex-figurerna omkom efter fighten i en enorm lagerbrand. Granite City stod nu utan sin starkaste beskyddare, men även sin värsta skurk. Hoppets låga tycks vara helt utsläckt tills en dag då Sams granne, Joe, plötsligt räddar honom från ett gäng kriminella snorungar. Inte nog med det, Joe mosar en kniv med sina bara händer och verkar tåla hur mycket stryk som helst. Kan det vara så att Sam bor mitt emot den "avlidna" superhjälten?

Regissören Julius Averys senaste dänga, Overlord, slog knockout på mig 2018. Den ytterst kompetent genre-film som behandlade sitt medvetet lökiga koncept med stora doser kärlek till hantverket. I Samaritan går Avery vidare i samma spår och lyckas ingjuta varmt och familjärt blod i genren. Samaritan tar sig själv på lagom stort allvar utan att trassla in sig i påtvingat mörker eller självrefererande humor. Storyn är jordnära, mänsklig och genomgående personlig - en terräng som 2022 känns fräsch och kul i genren. Samaritan känns som en en lättsammare, mer traditionell, version av Unbreakable. 

Nu ska vi givetvis beta av elefanten i rummet: hur klarar sig egentligen Sylvester Stallone som superhjälte? Jodå, han levererar. Klart starkast är 76-åringen när han lägger locket på och låter små gester kanalisera infernot av känslor på insidan - det är när stora trumman plockas fram som gestaltningen trampar vatten. Dock lyckas Stallone leverera något som han, rent historiskt, visat sig vara oerhört svag på: komik. Jag sitter i filmsoffan och myser åt farbror Stallones putslustigheter. Även Javon Walton, vår huvudperson Sam, är riktigt vass och tillsammans med Stallone lyckas leverera en ganska övertygande far/son-dynamik.  

Samaritan tillhör något så ovanligt som en superhjältefilm med en mellanbudget. Glöm flygande CGI-karaktärer som karatesparkar sina fiender genom höghastighetståg och historiska landmärken. Samaritan äger rum på marken, med riktiga stunts och rejäla knogmackor. Det är först mot filmens final som det börjar spricka i sömmarna och en lite väl genomskinlig green-screen nyttjas. Fram tills dess är actionbiten hyfsat jordnära och kompetent filmad - utan att för den delen vara något underverk. Samaritan har hyfsad, jordnära action helt enkelt. 

Samtidigt som jag uppskattar filmens välsvarvade enkelhet kan jag inte släppa känslan av att en hel del saknas. Skurken Cyrus (Pilous Asbaek) är ganska festlig men hade behövt mycket mer kött på benen för att kunna leverera en emotionellt skakande skurk. Det känns även som att åldersgränsen håller filmen tillbaka - det finns utrymme för att ta ut svängarna här och det hade filmen mått bra av - nu spelar Samatiran lite väl säkert och i slutändan blir upplevelsen generisk. 

Det finns mycket att gilla med Samaritan. Den fräscha, personliga skalan uppskattas enormt och både Stallone och Walton levererar dynamiskt. Actionbiten är kompetent och det är en fröjd att se riktiga stunts istället för genrens sedvanliga övertro till datorns ettor och nollor. Tyvärr når Samaritan inte upp till de högre betygen - åldersgränsen håller filmen tillbaka och Avery & co hade behövt ta ut svängarna ytterligare för att inte försvinna in i anonymitetens gråa töcken. Men, ge Samaritan en chans, det är en skoj superhjälte-bagatell - varken mer eller mindre.