Recension: Upgraded (2024) – en modern askungesaga

Upgraded är en ny romantisk komedi som hade premiär i dag på Prime Video. Regi står Carlson Young för, mest känd för sin skådespelarinsats som Brooke Maddox i Scream-serien. Huvudrollerna görs av Camila Mendes (Riverdale) och av Archie Renaux (Shadow and Bones). Även svenska Lena Olin samt Oscarsvinnande Marisa Tomei spelar centrala roller.

Händelseförloppet börjar i New York där vi får stifta bekantskap med den praktiserande och bostadslösa strebern Ana (Mendes). Hon bor för närvarande tillfälligt på nåder hos sin syster och hennes man som bara vill att hon ska flytta. Hon försöker med iver att ta sig fram i karriären på ett auktionshus genom att imponera på sin hjärtlösa och inhumana chef Claire (Tomei).

Efter att ha fått en plötslig uppgradering till första klass och snabbt hoppat ombord på ett flyg till London för att assistera sin chef, möter hon den charmerande engelsmannen William. I samtal med honom uppstår förvecklingar när han misstar Ana för att vara chefen på auktionshuset. Ana spelar med och syltar in sig i en till synes oändlig spiral med lögner och komplikationer. 

Askungeliknelse i en modern tappning

Visst finns det något universellt och mänskligt i att drömma sig bort från en stagnerad tillvaro där du upplever att du bara trampar vatten? Den lyxiga känslan av att plötsligt få uppleva en standard som du inte är van vid och som vaggar in dig i en värld som långsamt fyller dig med välbehag är något vi alla kan längta efter. Anas lilla fadäs i filmen är på så vis ganska enkel att relatera till. Att man till följd av den drömmen råkar fastna i något som först bara var avsett som en vit liten lögn, men som sedan tar av och får en lavinartad snöbollseffekt. 

Huvudpersonens öde speglar en modern version av den klassiska askungesagan. Här kämpar hon mot sin styvmamma-liknande chef och hennes elaka assistenter i roll som styvsystrarna. De ständiga försöken att förminska och förlöjliga Ana samtidigt som hon i sin iver att avancera i karriären ständigt måste absorbera smädelserna utan att ge igen. Den stilige engelsmannen William får personifiera prinsen som blir hennes "biljett" ut ur misären. Till en stor del får man även säga att Williams egen mamma Catherine (Olin) har samma roll att fylla.

Konventionell och förutsägbar utan försök till bra twist

Den som sitter och väntar på någon häpnadsväckande twist i filmen får nog korrigera sina förväntningar en smula. Historien om Ana och William bjuder inte på något mer än vad ni spontant förväntar er under filmens gång. Händelseförloppet följer en klassisk mall i hur karaktärerna bör vara och vilka egenskaper hos dem som publiken förknippar med bra och dåligt. Anas chef är kall och robotlik och hennes assistenter är inte mycket annorlunda de heller. Den stilige engelsmannen William uppvisar alla de attribut som förväntas av en klassisk Disneyprins, förutom att Disneyprinsen tränar ett knattelag i fotboll – kan nog tillskrivas som en god egenskap. 

Allt som allt kokar filmen ner till en lite smått underhållande och gullig berättelse som har sina stunder. Men man märker att filmen lämnar ett stort tomrum där försök till att skapa något utanför konventionerna blir mycket tydligt.