Aquaman (2018)

Arthur Curry är hälften människa och hälften Atlantis-bo. Men världen nedanför har aldrig gjort något för honom och därför vägrar han lägga sig i vad kungarikena under ytan sysslar med. Som arvinge till tronen dras han ändå ovilligt in i en kamp om makten där hans halvbror vill förklara krig mot människorna på land. Inget ska få stå i hans väg. Inte ens hans egen mesige halvbror Arthur.

Aquaman har länge varit en av de mest utskrattade superhjältarna. Från hans fånigt färgsprakande dräkt till förmågan att konversera med fiskar. Men förvånansvärt nog är inget av det här något problem i filmen. Tonen överlag påminner mer om moderna komiska superhjältefilmer som Guardians of the Galaxy eller Ant-Man. Det fåniga kommer med karaktären.

Egentligen är det rätt mycket som är mediokert med "Aquaman". Men inte mer än i andra superhjältefilmer som görs numera. Marvel inkluderat. Och helt ärligt känns det bara tröttsamt att gång på gång diskutera det som ändå aldrig fungerar med spandexaction. Klyschig dialog, tråkiga skurkar och löjligt uppenbara slut. Låt oss i stället säga såhär att filmen har en galen ton som växlar från undervattenkyssar på högteknologiska slagfält till parkour på tak i Italien. Allt ackompanjerat till häftig och förvånansvärt passande elektronisk musik. Lite som Tron under ytan.

Det finns även budskap inbakade om tolerans och människans smutsiga behandling av de sju haven. Ovanpå detta givetvis också myten om den sjunkna staden Atlantis. Aquaman ska helt enkelt tas med en nypa salt och avnjutas i biomörkret likt en berg och dalbana på ett tivoli. Det går upp och ned i ett rasande tempo. Precis som filmskaparna avsett. Och lägg därtill på nöjet att få se någon annan supermänniska än otroligt uttjatade Läderlappen eller hans svulstiga kamrat av stål, så är vi nästan hemma.

Du har väl inte missat vår lista över de bästa superhjältarna?