Avengers: Age of Ultron (2015)
Att se "Avengers: Age of Ultron" var en självklarhet för mig. Efter att ha vuxit upp med serietidningar som Spindelmannen och X-Men har det alltid tänts en gnista i mig när det kommer till superhjältar och som det ser ut idag så kommer vi Marvel-fanatiker att få ta del av våra favorithjältar en lång tid framöver.
Tony Stark (Downey Jr.) försöker starta ett fredsprogram av robotar som han kallar för "Iron Legion", men filmens huvudskurk Ultron (James Spader) har planer på att förinta Stark och hans Avengers-medlemmar för att istället skapa den värld han tror på.
Spader glänser i sin roll som den fruktade robotskurken Ultron och är så briljant som en filmskurk ska vara. Han har en vass attityd, är vältalig och har en förtrollande charm. I den här filmen känns också superhjältelaget Avengers mer sammansvetsade. De behandlar varandra som familjemedlemmar och visar det ideligen. Ett exempel är att de nu har en "vaggvisa" för att lugna ner Hulken (Ruffalo).
Regissören Joss Whedons film spelas i ett behagligt tempo som växlar bra mellan actionsekvenser och dialoger. Filmen innehåller inte bara nya och spännande karaktärer utan också miljöbyten. Vi har lämnat New York för att istället besöka platser som Seoul, Johannesburg, Oslo och Sokovia - en fiktiv europeisk småstad som Marvel själva har kommit på.
För mig är en film ingenting utan bra filmmusik och likt originalfilmen har kompositören jobbat med att skapa ett spännande soundtrack som kraftigt höjer filmens njutbarhet. Även om musiken överlag är bra så saknar jag ett storslaget tema för att förstärka de mest episka scenerna. Filmens andra baksida är att Whedon inte har låtit filmen få vara sin egen. Många karaktärers utveckling har stannat av vid originalfilmen vilket är synd då många av dem hade behövt utvecklats mer.
Men "Age of Ultron" är på många sätt som en bra uppföljare ska vara då den höjer ribban i stil, charm och mycket annat på ett sätt som motsvarar Marvel-fansens förväntningar.