Recension: Back to Black (2024) – fokus på den jordnära Amy Winehouse

Den 12 april är det premiär för "Back to Black", biografin om den unikt begåvade och rebelliska jazzsångaren Amy Winehouse som växte upp i en Spice Girls-era men som hade Lauryn Hill som idol och som vägrade att bli en popprodukt. Länge vägrade hon även låta studiomännen ta ifrån henne gitarren för att stärka hennes scennärvaro. Hon var heller inte ett dugg intresserad av pengarna eller kändisskapet som kommer med de stora framgångarna.

"Fokus på att berätta om den jordnära londonbon Amy Winehouse"

I den moget genomförda "Back to Black" får vi inte följa med så mycket på världsturnéerna och de stora scenerna – här ligger fokus på att berätta om den jordnära londonbon Amy Winehouse vars farmor var hennes bästa vän och som förälskade sig i en pubstammis som stod mellan jobb för att senare falla in i ett svårt missbruk hon slutligen inte gick att räddas ifrån. Men det var inte bara ett dalande missbruk och destruktiva relationer som drev Amy Winehouse till en på tok för tidig död, utan också ett vidrigt mediapåslag. Varenda utgång skulle dokumenteras i skvallerpressen och så småningom blev hon det fyllo folk gärna skrattade åt. Undertecknad minns själv hur snabbt publiken började hejaklackssjunga ”Amy har däckat, Amy har däckat” när hon var hon var sen med att kliva på scenen på Hultsfredsfestivalen 2007.

Samtidigt som hon slet med ett missbruk förstår vi att Amy inte gjorde annat än vad hon själv ville där och då. Det var väl därför skrivet på väggarna att hon skulle bli en av ikonerna som fått kliva in i den berömda 27-klubben. För oavsett om hon hade träffat Blake Fielder-Civil eller inte, så hade hon med säkerhet dragit sig själv tillräckligt långt ned i botten av flaskan för att kunna räddas.

Marisa Abela mer värdig av hyllningarna än Rami Malek

Med "Back to Black" har man, till skillnad från plastiga och mellanmjölkiga "Bohemian Rhapsody", valt att satsa på en mer eller mindre okänd skådespelare i rollen som Amy istället för att haffa en fullfjädrad stjärna som vi sett med flera av de andra musikbiografierna på senare år. Det visar sig vara det rätta beslutet då Marisa Abela – som är med i varenda scen och självklar rakt igenom – tillåts att svära oavbrutet och inte vara rumsren utan att sabotera sitt varumärke. Det är också mäktigt att det är hon själv som sjunger Winehouses låtar, för hon gör det löjligt bra. Bara där blir hon mer värdig av de hyllningar som väntar henne än vad Rami Malek någonsin kommer att vara för rollen som Freddie Mercury.

Back to Black är för det mesta gjord med ett vuxet och opolerat filter som är rätt för berättelsen. Där filmen sviker mig är att den inte täcker så mycket av den flerfaldigt Grammybelönade Amys låtskrivande, eller var melodierna inuti henne kom ifrån. Vi förstår däremot att texterna ofta handlar om hennes egna upplevelser. Man väljer också att undvika hennes och Babyshamblesstjärnan Pete Dohertys omtalade relation, som han bekräftat var en romans, och den sista tiden i hennes liv med sista maken Reg Traviss som hon uppgavs vilja skaffa familj ihop med.

Varför man väljer att klippa mycket av Amys slut framkommer inte. Kanske har det funnits motstånd från Dohertys och Traviss, kanske vill man hålla filmen tillgänglig för den breda massan och inte dyka in där det är som mörkast. Kanske är det av allmän respekt för nära och kära till Winehouse att inte måla upp hennes död. Jag känner mig övertygad om att filmen hade blivit starkare om man skildrat de bitarna. 

”Back to Black” är alltid bra och flera gånger bättre än så. Den hade bara behövt vara längre och mer ingående på sina ställen för att nå hela vägen fram till de högre betygen. Men trean den landar på är stark.