Bergman - ett år, ett liv (2018)
En bra men spretig ingång till myten Ingmar Bergman.
I "Bergman - ett år, ett liv" gräver Jane Magnusson i demonregissörens mest produktiva år, 1957. Ett år präglat av film, teater och en hel del kärleksdramer.
Som bekant skulle Ingmar Bergman ha fyllt hundra år 2018. För att belysa regissören har Jane Magnusson valt att zooma in på Bergmans mest produktiva år, 1957, där inte bara två av hans största klassiker Det sjunde inseglet och Smultronstället gick upp på bio. TV-filmerna Herr Sleeman kommer och Nära livet spelades in och han satte upp fyra teaterföreställningar (däribland fem timmar långa Peer Glynt).
Som om detta inte vore snurrigt nog hade också Bergman en serie förhållanden, kors och tvärs. Som Suzanne Osten säger i ett klipp "Fassbinder körde med amfetamin, kanske körde Bergman med sexualitet?". Ja, det är mycket möjligt att det rörde sig om ett missbruk, det skulle förklara en hel del, men i den frågan kan vi enbart spekulera.
Uppslaget för Magnussons dokumentär är givetvis oerhört attraktivt för oss "Bergmaner", som inte kan få nog av regissörens produktionsskatt. Tyvärr är det också av den anledningen lite av en besvikelse att Bergman - ett år, ett liv faktiskt inte handlar så mycket om året 1957 i sig. Istället görs det avstickare åt alla möjliga håll; var det han eller brodern som fick smaka på faderns rotting? Hur jävlig var han egentligen på Dramaten? Hur var det med de där nazistsympatierna han skulle haft i sin ungdoms år?
Myten om Bergman är enorm och det är fullt förståeligt att Magnusson vill rota i alla dessa frågor. Problemet är bara att de redan har diskuterats många gånger om och här får vi inte heller några riktigt konkreta svar. Att vi får se så många medarbetare och Bergmanvetare uttala sig om demonregissören är givetvis väldigt kul, men vissa medverkar inte mer än några sekunder, bara för att bekräfta vad som redan sagts.
Trots det spretiga berättandet är mycket med Bergman - ett år, ett liv riktigt bra. Det är gripande, skrämmande och många gånger underhållande att ta del av det rika materialet av arkivbilder, som både visar tyrannen Bergman och människan Ingmar. För den som är nyfiken på att börja vända på dessa stenar är Jane Magnussons film en bra ingång.