Blinded by the Light (2019)
Småcharmig feelgood utan överraskningar.
Gurinder Chadhas "Blinded by the Light" baseras på verkliga händelser, och handlar om tonårspojken Javed (Viveik Kalra) med pakistanskt ursprung som växte upp under Thatchers 80-tal i Luton, Storbritannien. Javeds liv saknar riktning; hans pappa är väldigt strikt och det verkar mer som om han lever för honom än för sig själv. Men så en dag upptäcker han Bruce Springsteens låtskatt och hans liv förändras för alltid.
Det känns som om Bossen talar direkt till Javed genom sina texter, och helt plötsligt börjar han att följa sina egna drömmar. Han delar med sig av sina dikter han skrivit under hela sin uppväxt, han börjar skriva för gymnasiets tidning, han träffar en tjej och planerar att studera kreativt skrivande i Manchester efter studenten. Livets möjligheter står för första gången öppna inför honom på riktigt, allt tack vare Bruce. Men samtidigt finns ständigt pappans traditionella familjetänk och 80-talets fascistiska rörelser som ett hinder i vägen.
"Blinded by the Light" är en feelgood-rulle med stort F. Vill du se en mysig film som "både får dig att skratta och gråta" är det här filmen för dig. Personligen har jag lite svårt för den typen av genre, som aldrig känns riktigt helt på allvar, som inte riktigt gräver tillräckligt djupt in i det existerande mörkret, utan alltid lyckas knyta ihop alla trådar till en omöjligt perfekt rosett. Samtidigt är det svårt att inte ryckas med i filmens rena och pumpande tempo; naturligtvis har Springsteens låtar en avgörande roll här.
Konventionellt men engagerande.
Humorn är för det mesta välfungerande och sådär hjärtevärmande som en film av det här slaget ofta är. Viveik Kalra spelar sin första huvudroll i en spelfilm här, och han gör det riktigt bra. Det är något med hans diverse ansiktsuttryck som skapar en direkt empati och förståelse för honom. Det är definitivt hans film, hans berättelse. De andra karaktärerna (och skådespelarna) finns där för att tjäna hans historia.
De Springsteen-låtar vi får ta del av passar ofta in bra i scenerna, men jag önskar mig en lite mer varierad setlist. Visst är det förståeligt att hitsen spelas, men ibland spelas de upprepade gånger, och då tycker jag att man istället hade kunnat passa på att framhäva lite undangömda guldkorn, för de finns ju definitivt. De få långa, utdragna musiknumren vi ser i Blinded by the Light blev för fåniga och melodramatiska för min smak.
Strukturellt sätt är filmen oerhört konventionell, men den flyter som sagt ändå på, och jag är aldrig uttråkad trots att jag vet precis vad som ska hända härnäst – och det är inte det lättaste att uppnå. Blinded by the Light får mig att himla med ögonen några gånger, men jag är ändå investerad i berättelsen hela vägen in i mål.