Trust (2010)

Häromdagen fick jag nys om att ”Vänner”-stjärnan David Schwimmer inte bara är filmregissör utan att han 2010 släppte en omdiskuterad film, Trust, om en flicka som blir utsatt för nätpedofili. Roger Ebert gav filmen full pott, kallade den för en av årets bästa filmer och emotionellt kraftfull medan Time Out New York jämförde den med B-filmer och gav den en etta.

Gissa om jag blev nyfiken.

Filmen handlar om 14-åriga Annie (Liberato) som spenderar det mesta av sin tid framför datorn eller mobilen för att chatta med Charlie. En charmig, smart och rolig kille som både bekräftar och förstår henne på ett sätt som varken hennes föräldrar eller vänner gör. Annie känner sig lycklig, till och med kär, men snart börjar en obehaglig sanning smyga fram. En sanning som kommer sätta hela hennes familj ur balans och riskerar att fördärva Annies positiva syn på mänskligheten.

Charlie är inte 15 år som han påstått, utan betydligt äldre än så.

Oroa dig inte, jag har inte avslöjat något. Allt detta sker mycket tidigt i filmen som egentligen mest fokuserar på hur Annies känsloliv och hennes föräldrars relation utvecklas under och efter samtalen med Charlie.

Hur var "Trust" då?

Till att börja med kan jag säga att "Trust" är en obehaglig film, som många gånger känns både realistisk och aktuell. Berättarflödet är stabilt, skådespelet är i det stora hela på hög nivå och dialogen slug. Främst imponerar Liberato och Coffey (Charlie). Coffey är ett extra intressant rollval eftersom han ser ut som en helt vanlig, trevlig person istället för den obehagliga smått enstöriga pedofilen vi är vana att se. Dessutom levererar han den manipulerande dialogen mästerligt.

Det negativa, å andra sidan, är att filmen både är lite långdragen och att fokus ibland riktas för mycket på Annies pappa (Owen). Varför förtjänar han så mycket uppmärksamhet när det är Annies historia? Dessutom bidrar detta till att Annies mamma (Keener) oförtjänt hamnar i bakgrunden.

Schwimmer har gjort en modig film som förmodligen inte har blivit mer uppmärksammad eftersom många finner den provocerande. Framförallt eftersom det bjuds på jobbiga motfrågor där det vanligtvis kommer enkla svar. Själv älskar jag att bli provocerad, att få min moralkompass utmanad och att ofrivilligt sitta med knuten näve. Då njuter cineasten inom mig som mest.

Vad tycker du om "Trust"?