Bridget Jones’s Baby (2016)
Bridget Jones är tillbaka!
Det har gått tolv år sedan sist och även om den tredje filmen inte riktigt når de höjder som Bridget Jones dagbok gjorde, så är det en markant förbättring mot den förra uppföljaren.
Bridget fyller år och hon bär samma gamla rutiga flanellpyjamas som i den första filmen. Hennes tårta har alldeles för många ljus enligt henne själv, 43 stycken för att vara exakt. Ensam med en flaska vin river hon sorgset av All by Myself, för att sedan fatta beslutet att nu får du vara nog med självömkan!
Hennes födelsedag blir en händelserik sådan. Först har hon ett obekvämt facetime-prat med sin hispiga mamma och pappa, sedan begravs Daniel Cleaver (spelad av Hugh Grant i de förra filmerna), även om hans kropp aldrig hittades. Därefter klämmer hon också in ett hysteriskt spinningpass. På kvällen, efter att hennes vänner meddelar förhinder för kvällens festligheter, bestämmer sig Bridget tvärt för att åka på en musikfestival med sin yngre kollega Miranda.
På spat uppträder Bridget som om hon fyller 23 istället för 43. Efter otaligt många drinkar och en Ed Sheeran-konsert går hon till sängs (eller till tält) med första bästa man, dejtingexperten Jack (Patrick Dempsey).
En tid senare har hon ett kärt återseende med den stela advokaten Darcy (Colin Firth). Det ena leder till det andra och även mötet med Darcy avslutats i sänghalmen. Några veckor senare upptäcker Bridget att hennes ekologiska kondomer hade några för många år på nacken. Frågan är bara vem som är barnets pappa och hur ska Bridget egentligen lyckas ta reda på det? Eller kan barnet helt enkelt ha två pappor?
Tyvärr räcker inte Zellwegers varma närvaro, nervösa skratt och perfekta karaktärstolkning när filmens handlingen är för tunn. Väldigt mycket är förutsägbart och Patrick Dempsey, som den nya mannen i Bridgets liv, får återigen spela samma sorts karaktär som han alltid gör. Missförstå mig inte, han gör rollen som charmig medelåldersman bra, men vi har sett det så många gånger tidigare. Colin Firth är däremot torrare än någonsin med sina små funderingar. Han lyckas återigen ge sin karaktär en karismatisk touch och är klart bäst i ensemblen.
Även om filmens centrala dilemma handlar om graviditet, män och viktuppgång är det inte något som manusförfattarna hat valt att älta allt för mycket. Istället har man försökt fånga den värme och komik som den första filmen levererade. De få tillbakablickarna till Bridgets tidigare liv är också snyggt inramade i berättelsen och visst smyger en nostalgisk känsla sig på.