Chaos Walking (2021)
Kontrollera dina tankar – inte jättelätt när alla kan höra dem
Om biograferna ska få sig ett uppsving när pandemin börjar lätta krävs det att bättre filmer än ''Chaos Walking'' kommer upp på repertoaren. Detta är helt enkelt under all kritik.
När man som tittare ser en film märker man tidigt om den har som ambition att uppbringa fler frågor än den besvarar. Det sker medvetet och förhoppningsvis stilsäkert utifrån regissörers och manusförfattares visioner, och sporrar tittarnas egna fantasi. Sen finns det filmer där det uppstår en massa frågor som snarare är resultatet av ett riktigt kasst manus, och där tittaren själv, ofta förgäves, måste fylla i luckor som egentligen borde varit manusförfattarens ansvar. Det är här kalkonen Chaos Walking kommer in, Hollywoods senaste försök att skapa en ny, äventyrspräglad kassako i stil med Hunger Games-filmerna. De misslyckas kapitalt.
Spelplatsen är en planet någonstans i universum. Människor har bosatt sig här efter att jorden blivit obeboelig (varför förblir en gåta). Vi får förklarat för oss att det bara finns män på planeten, och att de kan höra varandras tankar. Bokstavligen. I filmen kallas detta för ''Noise''. Det behöver kanske inte sägas att det sociala samspelet därmed blir lite svårare än för oss killar här på jorden.
När ett skepp tar sig igenom atmosfären och kraschlandar, är det bara en kvinna ur besättningen som överlever. Viola (Daisy Ridley) får då hjälp av bybon Todd (Tom Holland) att navigera sig på planeten och de ger sig av till ett skeppsvrak där hon kan kontakta huvudskeppet för att ge dem sina koordinater.
Hur som helst visar hon sig vara eftertraktad, inte minst av byns borgmästare (Mads Mikkelsen) som ackompanjeras av en fanatisk pastor (David Oyelowo). De styr och ställer i byn där Todd bor, och bär på en hel del hemligheter.
Och förresten: Till skillnad från männen varken hörs eller visar sig kvinnors tankar i form av ord och bilder (fråga mig inte varför det är så).
Så många frågor, så få svar
Utöver det jag nämnt kryllar filmen av frågetecken. Vad är egentligen den mystiska ''Noise''-kraften, som genomsyrar djuren och männen, sprungen ur? Vilka är ''Spackle'', planetens urbefolkning som människorna råkar samman med vid ett par tillfällen? Jag har inga svar och det har inte heller de som skrivit filmen, om jag får gissa.
Det finns liksom ingen kontext eller bakgrund till något av det som sker. Och jag ska inte avslöja något, men filmen innehåller en tvist som borde varit mycket mer känslomässigt drabbande för tittaren. Den handlar om kvinnornas öde, som sägs ha dödats i ett krig med urbefolkningen, och Todds mamma. Men nu är det som om man inte bryr sig det minsta när detta avslöjande kommer, eftersom filmen är ofokuserad och karaktärerna trista samt svåra att förstå sig på.
Inte minst borgmästaren och den där pastorn. De vill ha tag i flickan och när vi väl förstår varför, blir deras motiv bara än mer löjliga. De reduceras till endimensionella stereotyper och när pastorn i en dramatisk scen börjar vråla om att han är en syndare, döpt i eld och fan och hans moster, ja då undrar man vad som egentligen händer.
Todds och Violas resa känns som en ytlig pojke möter flicka-historia i äventyrsmiljö, och även om deras kemi sprakar till någon gång är deras samspel inte mycket att hänga i granen.
Dessutom befäster Chaos Walking min övertygelse om att danska Mads Mikkelsen är bäst på hemmaplan och inte i internationella produktioner. Om ni planerar ett biobesök i sommar rekommenderar jag därför En runda till eller Rättfärdighetens ryttare, båda med en fenomenal Mikkelsen i huvudrollen.
VIDARE LÄSNING: