Heartbeats (säsong 1)
En extremt nedskalad "Euphoria"
C Mores nya kärleksserie är en bingoplatta för den unga generationen: en etta på söder, kärleksdrama, glitter på ögonen och fest varje kväll. Någonstans där under finns också en berättelse. Kanske.
</p
Ingen kan förneka det kulturella fenomenet Euphoria blev när de släpptes. Plötsligt skulle alla seriers unga protagonister ha glittrigt smink och någon sorts substansproblem till råga på dramat de själva orsakade som med lite sunt förnuft enkelt kunde ha undvikits. Heartbeats är den senaste som följer trenden i hopp om att ge lite regnbågsnyanser på de svenska seriernas beiga karaktärer och IKEA-sovrum.
Mio (Nora Rios) är ung, vacker och full av drömmar. Hon planerar att flytta till Berlin med sin bästa kompis och rumskamrat Katja (Felicia Truedsson) för att festa vidare, men allt kommer till ett abrupt stopp när hon efter en klubbkväll går hem med KTH:aren Anders (Simon Edenroth). Spola fram fem veckor: Hon är gravid. Vad ska de ta sig till nu?
Det är tydligt från de första minuterna att världsbygget var av grövsta vikt för serieskaparna och cred ska de väl ha för det. Det är verkligen alla söderkisars våta dröm som Mio och Katja lever i deras lilla etta med second hand-fynd som deras deltidsjobb uppenbarligen kan bekosta. En Euphoria-poster sitter onekligen på serieskaparnas kontor som en slags inspirerande ikon. Slunga in Anders liv på grå, sterila KTH med inte en kvinna i sikte så har vi varje ände av spektrumet. Mio och Anders kunde inte ha porträtterats mer olika under pistolhot.Jag kunde ändå ha köpt det. Men då öppnar karaktärerna munnarna och hoppet var ute. Dialogen hör hemma i en studentfilm och framförandet är plastigt, som om kameran råkat rulla på repetitionen och någon tänkte "good enough" och gick vidare. På så lite tid som möjligt försöker man få in så mycket information man kan så att resten av serien kan fyllas ut med deppiga/sockerrosa montage och ett evigt fram och tillbaka utan någon riktig grundtanke. Många av konflikterna och Mios och Anders relation känns krystad, som om de försöker fylla en kvot med drama för att godkännas på något dramaturgiskt test. Men ibland är verkligen less is more.
Det ska sägas att Mio och Anders som karaktärer i sig själv är intressanta. Vid första anblick är Mio bara en ny dum unge man vill skrika lite vett i men ju mer man får se av hennes mörka sidor desto mer blir det uppenbart att hon är mångfasetterad och något mer gömmer sig under ytan. Anders är i hemlighet extremt känslig och instängd i en låda av maskulinitet och han blir som pånyttfödd när han möter Mio. De kunde ha blivit magiskt. Verkligen.
När det kommer till kritan så är ett knaggligt manus alltid en brist. Den som släppte igenom det behöver en snärt på handen. Men om man vill se en nerskalad, försvenskad version av Euphoria och känna sig lite tacksam över sitt enkla liv så väntar Heartsbeats på C More.
Mer läsning: