Darkest Hour (2018)

I december 2017 kom "Churchill" med Brian Cox i huvudrollen som Englands tidigare premiärminister Winston Churchill. Den filmen led av ett odynamiskt berättande, något som görs bättre i Joe Wrights film om den politiska ikonen. Men något de båda två har gemensamt är att skådespelarinsatserna är filmernas triumfer.

Darkest Hour berättar historien om när Winston Churchill klev in som Englands premiärminister under Andra världskriget och måste tackla hur landet ska gå tillväga med det stora hotet, Tyskland. Britterna är underlägsna Hitlers manskap och måste snabbt ta ställning; ska de förhandla fram ett fredsavtal, som kan sluta med att de brittiska öarna styrs av Tyskland, eller ska England stå på sig och kriga. Det är en klämmig sits och vem måste styra över engelsmännens taktik i frågan, om inte Churchill, den alkoholiserade ministern som saknar Parlamentets backning.

När jag såg "Darkest Hour" slog det mig tidigt att Gary Oldman (Winston Churchill) bär filmen på sina axlar. Eftersom vi följer det politiska spelet bakom krigets kuliss, och inte soldaterna ute på fältet, behövs det någon som ger berättelsen dynamik. Joe Wright och Anthony McCarten berättar inte historien tillräckligt levande för att den ska kunna stå på egna ben; berättelsen behöver en stjärnprestation i Churchill-tolkningen. Lyckligtvis prickar de helt rätt med sitt val av Oldman i huvudrollen.

Oldman övertygar på alla fronter, inte minst när han fångar Churchills impulsivitet och karismatiska huffande och puffande. Då är det svårt att inte svepas med i engagemanget. I filmens mjukaste stunder desarmerar Oldman min emotionella sköld och mer eller mindre tvingar mig att hänföras av hans mänskliga porträtt. Därför känns det inte helt överraskande att Oldman är det bästa med Darkest Hour.

En klar skillnad mellan de två filmerna om Churchill är att Darkest Hour använder sig av mycket mer humor och värme. Och detta tjänar filmen mycket på. För även i de mörkaste av tider får vi inte glömma bort att njuta av de små ljusmolnen på (i det här fallet den naziockuperade) himlen.

Trots att Gary Oldmans insats gör tillräckligt för att filmen ska gå i land på trygg betygsmark, önskar jag mer av själva berättelsen. I filmen pratar parlamentet om alla de brittiska liv som står på spel, det är verkligen astronomiska siffror. Men jag blir inte berörd av deras insatser i kriget, och detta kan bara bero på att vi inte är med de stackars soldaterna ute på fältet. Vi befinner oss inte där det verkligen brinner i knutarna. En miss som hade kunnat duckats undan ifall vi fått se soldater reflektera kring kriget och ge oss deras syn på Churchills slutgiltiga beslut.