Recension: De skamlösa (2024) – ”Ett fint och hjärtskärande drama”
Den förbjudna romansen mellan en sexarbetare och en omyndig flicka
Vad är en människa villig att göra för sin egen frihet? En fråga som Renuka har som avsikt att svara på när hon precis har mördat en poliskommissarie i New Delhi. Filmtopps Erik Gunnarsson har fått möjligheten att recensera Konstantin Bojanovs senaste verk, ”De skamlösa”.
En hjärtskärande historia
Vi kastas in i händelsernas centrum. Där sitter hon, Renuka (Anasuya Sengupta), filmens huvudperson, helt oberörd bredvid den blodiga poliskommissarien som hon precis har mördat på en bordell i New Delhi där hon arbetar. Vad som följer är en flykt och ett djupdyk i Indiens mörka gränder, mer bestämt i staden Chatrapur, där hon söker skydd hos en grupp sexarbetare, i hopp om att undvika polisens uppmärksamhet. Den ihåliga och på utsidan sett "laglösa" staden blir hennes nya tillfälliga bas, där hon samlar mod och nya medel och är villig att göra vad som än krävs för en framtida flykt. Utan andra val och möjligheter, vänder hon sig återigen till historiens äldsta profession.
När natten närmar sig gör hon tillsammans med de andra kvinnorna sig redo för att ställa sig utanför sina lägenhetsdörrar och posera för männen som går förbi. Har de "tur", fångar de männens uppmärksamhet och har därmed råd att överleva natten – en hemsk och ändlös cykel som tycks vara omöjlig att bryta sig fri från.
En förbjuden romans
Renuka som aldrig har låtit sig känna, eller fästa sig vid någon, ser något speciellt i 17-åriga Devika (Omara Shetty) som bor tvärs över gatan. De två tjejerna inleder en förbjuden romans och drömmer om en framtid där de kan vara fria från alla fördomar och deras mörka förflutna.
Renuka är ihärdig och har en plan som kan hjälpa henne och Devika fly deras minst sagt ohållbara situation. Hon har en kontakt som kan smuggla henne ombord på ett lastfartyg till Filippinerna, en situation och möjlighet som anses vara det ”enda sättet att rädda hennes liv”. Problemet är att det kostar 200 tusen rupie, en milstolpe som blir allt svårare att nå när hon blir rånad av sina grannar.
I en värld och ett land där hela deras liv redan känns förutbestämda, underordnade männen, försöker paret bryta mönster och forma sin egen framtid.
Cannes filmfestival-nominerade Konstantin Bojanov, tidigare känd för sitt arbete på Avé (2011) och Light Therafter (2017), är hjärnan bakom filmens manus och regi. Med sig har han talangfulla namn som Anasuya Sengupta, Omara Shetty, Auroshikha Dey, Rohit Kokate och Tanmay Dhanania i sin ensemble.
LÄS OCKSÅ: Recension: Mickey 17 (2025) – En gripande och satirisk dystopi
Huvudrollsinnehavaren briljerar
Anasuya Sengupta är utan tvekan filmens höjdpunkt. Skådespelerskan skildrar rollen som Renuka, en slug kvinna som gör allt för sin egen överlevnad, på ett helt fantastiskt sätt. Trots att hennes livsval ibland "tvingar" henne till horribla och oförlåtliga aktioner, lyckas hon fortfarande framstå som charmig och mänsklig. Det är en faktor som gör att man som publik känner ett stort medkännande och empati för henne som person och situationen hon befinner sig i.
Sengupta står för en enastående prestation, men även Konastantin Bojanov förtjänar eloge för sitt manus och sitt fantastiska karaktärsbyggande, som verkligen resonerar väl med publiken.
En något långrandig historia
Trots skådespelerskans imponerande insats och Bojanovs starka karaktärsbyggande, finns det helt klart bättringspotential, mer specifikt inom filmens inledning och längd. I en tid där uppmärksamhetsförmågan hos människor blir kortare, samtidigt som kort och snabbt format dominerar samhället, kan det uppfattas som mycket modigt eller självsabotage när en film har en mycket långdragen inledning, där varken karaktärer eller dialog introduceras. Utöver detta är tempot i scenerna bra och medryckande, men tyvärr är handlingen något förutsägbar, vilket inte blir bättre när filmens slut är lite väl långt.
Överlag är det här ett fint och hjärtskärande drama som skildrar ett samhälle och en värld där människor inte alls har likadana förutsättningar och möjligheter att lyckas, trots att den utspelar sig i nutid – en värld som tycks vara långt från vår egen verklighet. Det är en fin berättelse som fungerar som en tankeställare och som lyckas sätta vår tacksamhet i perspektiv. Bravo!
”De skamlösa” har biopremiär på utvalda biografer den 14 mars.
LÄS OCKSÅ: Recension: Älskling (2025) – ”Emotionell kross om hudlös kärlek”