No Exit (2022)
Nittio minuters ren underhållning
Damien Powers "No Exit" levererar en både snabb och effektiv underhållningsinjektion. Filmen sticker inte ut i genren för att den är särskilt bra, utan snarare för att den inte särskilt dålig.
Skräckthrillern No Exit hade lika gärna hade kunnat vara gjord på 00-talet. Damien Powers "Who-dunnit?"-take på kidnappningsgenren påminner om filmer som David Finchers Panic Room (2002) och D.J Carsos Disturbia (2007) genom att berätta en spännande story på dryga 90 minuters speltid. Filmen uppfinner inte hjulet, men det behöver den heller inte göra. Den funkar fint som ett underhållande tidsfördriv, precis som den är.
Darby (Havana Rose Liu) har länge brottats med missbruk och blir till slut tvångsintagen på rehab. Det är det eller fängelset, som hon själv uttrycker det. När hon får ett samtal om att hennes mamma är nära döden och är inlagd på sjukhus, bryter hon mot institutionens protokoll och rymmer. På väg till sjukhuset tvingar en snöstorm henne att avbryta sin flykt och istället söka skydd i en stuga tillsammans Ash, Ed, Sandi och Lars, som också råkade befinna sig på vägen. Snabbt gör Darby en fruktansvärd upptäckt: ett barn är kidnappat i en av bilarna på parkeringen. Men vem är skyldig?
"En kaotisk våldsstorm"
Det blir det Darbys uppgift att ta reda på. Filmens katt-och-råtta-lek bjuder på ett par tvistar, men är i ärlighetens namn ganska förutsägbar. Hur som helst gör det mindre när regin är tight, manuset rappt och skådespelarnas prestationer genomgående trygga. No Exit flyter liksom på i ett bekvämt tempo likt de bästa av slappa söndagsfilmer bör.
Ett par scener, som exempelvis sekvensen när Darby kommer till stugan, är riktigt läckra. Överlag är fotot väl överlagt och sätter stämningen på ett bra sätt. Det är inga over-the-top vinklar eller svåra kameraåkningar, men fullt tillräckligt för att man ska känna känslan av isolering. Dessutom är Havana Rose Liu riktigt bra i huvudrollen, hon blir tittarens emotionella nav när allting bryter ut i en kaotisk våldsstorm mot slutet.
Ja, mot slutet ballar det ur lite väl mycket. Det gränsar nästan mot det tramsiga och jag misstänker att filmen kommer att förlora vissa tittare här. Andra, som undertecknad, kommer bara rida ut stormen. Vilket läger man hamnar i beror på ens förväntningar – detta är en skräckthriller vars enda mål är att underhålla för stunden, tro inget annat.
Sammantaget är No Exit en typ av thriller som sällan görs längre. Jag skulle bli förvånad om 20th Century Studios och Disney producerar något liknande igen, men jag välkomnar det. För i tiden när mängden av schablonartade thrillers svämmar över på streamingtjänsterna är filmen en välproducerad frisk fläkt. No Exit är den sortens film som man alltid fastnar i om den dyker upp i ens TV-zappande på Kanal 6 en onsdagskväll. Vilket faktiskt är ett gott betyg om något.