Pinocchio (2022)
Inte ens Tom Hanks kan blåsa liv i det här äventyret
"Pinocchio" är nästa film i ledet av relativt meningslösa live action-remakes av Disneys klassiker. Den här välpolerade nyversionen är en enda lång transportsträcka som i bästa fall kan vara mysig att se tillsammans, hela familjen.
Disney fortsätter att återvinna sina klassiker genom att förvandla dem till live action-spektakel, snudd på identiska med sina animerade förlagor. Hittills har det gjorts med begränsad framgång och Robert Zemeckis Pinocchio är knappast ett lyft på den fronten.
Berättelsen kan ni: träsnidaren Geppetto önskar liv i sin trädocka, Pinocchio, som i sin tur ger sig ut på ett äventyr för att bli en riktig pojke. Handlingen i filmen kommer att kännas igen av alla som har sett Disneys animerade film från 1940, och det mer eller mindre scen för scen.
De relativt få nya elementen som introduceras i Zemeckis Pinocchio kan vara en av anledningarna till att inte ens Tom Hanks (Geppetto) lyckas blåsa liv i det här meningslösa (men kanske lite mysiga) äventyret.
Ännu en själlös remake
"Pinocchio" är i grunden en fascinerande berättelse, full av äventyr och rent av bisarra händelser. Ingredienserna finns med andra ord för att koka ihop något utöver det vanliga.
Disney spelar dessvärre så säkert att det blir svårt att se filmen som något annat än ett cyniskt sätt att tjäna ytterligare pengar på en älskad klassiker – en känsla som cementeras tidigt i filmen när Geppettos många gökur gång på gång visas och alla innehåller figurer från Disneys övriga karaktärer och varumärken.
Filmen är snygg och välproducerad, och Tom Hanks är mer Tom Hanks-mysig än någonsin tidigare i rollen som Geppetto – men innanför den pråliga ytan lyser avsaknaden av en själ med sin frånvaro.
Tidigt i filmen görs det visserligen försök att ge karaktärerna ett större djup än de har i den animerade versionen. Det byggs exempelvis sympati för Geppetto genom att tydligare etablera hans backstory, men eftersom han blir åsidosatt så fort Pinocchio kommer till liv, rinner tittarens relation till Hanks karaktär ut i sanden. Samma sak gäller för så gott som samtliga bikaraktärer i filmen.
Bättre blir det inte av att träpojken som tar över strålkastarljuset upplevs som mer endimensionell än någonsin tidigare.
Själva poängen med Pinocchios resa är att han ska bli en "riktig pojke" genom att skaffa sig ett eget samvete och lära sig skilja det moraliska rätt och fel från varandra. Problemet är att Pinocchios moraliska kompass redan känns kalibrerad från första stund.
Visst, han är otroligt naiv och låter sig manipuleras till felbeslut, men det beror främst på hans godhjärtade natur och naivitet. Pinocchio ges aldrig utrymmet att på allvar ställa sig på fel sida gränsen av vad som är rätt och fel. Frestelserna på Njutningarnas ö ("Glädjeön" dög visst inte denna gången) verkar exempelvis aldrig genuint locka Pinocchio i denna upplaga.
En duglig introduktion för barnen
Personligen hade jag klarat mig utan Zemeckis Pinocchio, men det betyder inte att den helt och hållet saknar en målgrupp. Det trogna återberättandet av äventyret, den välpolerade produktionen och Tom Hanks värme kan mycket väl utgöra den perfekta introduktionen av en klassiker för de minsta barnen, som inte redan är bekanta med Pinocchio.
För familjer som vill se något tillsammans kommer Pinocchio att vara ett utmärkt val. Den kommer inte att traumatisera någon som Steve Barrons Pinocchios äventyr från 1996 (den kan ni skärra barnen med när de är lite äldre) och den kommer inte kännas utdaterad som 40-talsversionen.
Efter den här recensionen kommer jag inte att ägna många tankar åt denna relativt meningslösa och själlösa remake. Istället kommer jag att se fram emot Guillermo del Toros stop motion-version av "Pinocchio" som kommer senare i år. Del Toros förmåga att omfamna och ge skönhet åt avvikelser och det bisarra, tror jag kommer att passa berättelsen betydligt bättre än Disneys uddlösa hantering av den.
"Pinocchio" finns att streama på Disney+.