The Bear (säsong 1)
Serverar Michelinvärdigt pulspåslag
En ung kock i Chicago tar över sin bortgångne brors restaurang och kaos uppstår när skulderna ligger på hög. Kan han få både företaget och sig själv att landa på fötterna igen?
Vad är det som gör en bra matfilm, som exempelvis Jon Favreaus The Chef? Det är mat som ser delikat ut, den faktiska processen av att laga den och intensiteten av att jobba i en så unik och stressframkallande miljö som i en restaurang. The Bear är otroligt målmedveten och dröjer inte mer än 10 minuter av det första avsnittet för att kryssa i alla rutor.
Kärnan tillika stjärnan i denna restaurang är kocken Carmen, spelad av Jeremy Allen White. I sin inre krets har han med sig sin kusin Richard och den nyanställda Sydney. Alla tre skådisar bjuder, med högsta kvalitet, på ett gapigt och högljutt känslospektra, inte bara för rollerna de spelar, utan för den som sitter hemma och ser på. Jag dras in i deras otroligt stressiga yrke och känner hur ångesten fyller hela min kropp och hur pulsen slår lock i öronen på mig redan de första fem minuterna av första avsnittet, vilket såklart låter väldigt obehagligt, men det är något jag på något masochistiskt sätt går igång på. Det är en katastrof som jag inte kan vända blicken ifrån.
Efter att gästerna har gått hem märker vi att i bakgrunden av allt kaos står det en liten kastrull på långkok och puttrar försiktigt med en backstory som tar sig tid för att utvinna så mycket smaker som möjligt. Det skapas ett starkt intresse med så mycket hetta att jag knappt kan bärga mig, men den som väntar på något smaskigt...
De underbara saltkornen på steken "The Bear"
För att dra en kanske något långsökt jämförelse så vill jag gärna tala om Idris Elbas senaste rulle, Beast. Den underbara britten spelar en läkare vars kunskaper sätts på prov då hans vän såras i en lejonattack, även om filmen i sig var något ickeambitiös så uppskattade jag hur viktigt det var med handdesinfektion innan sagda skador behandlades. Det kanske låter som en märklig sak att finna som en av filmens fördelar, men faktum är att det är sådana detaljer som skapar autenticitet i en miljö som annars känns fabricerad. I The Bear uppstår samma känslor av trovärdighet när kockarna använder sig av så kallat ”köksspråk”. Det gapas både ”behind!” och ”corner!” när kökspersonalen orienterar sig mellan de heta ugnarna för att det lätt ska undvikas krockar och diverse missöden.
Det må låta som ett saltkorn på helheten av steken som är The Bear men det är kryddan som behövs för att få mig att tro på att manusförfattaren faktiskt vet hur det är att jobba i ett kök. Detta är förhoppningsvis en ny trend bland alla manusförfattare som ser värdet i sådana små detaljer.
Ett av begreppen i ovan nämnda köksspråk var ”can I get hands?” och jag behöver verkligen alla händer för att kunna ge The Bear de varma applåder som den förtjänar!
The Bear går nu att streama på Disney+.