Recension: Do Revenge (2022)
Snyggt men haltande försök att driva med genren
Vältaliga och vackra ungdomar försöker bära upp denna berättelse om hämnd och livet på high school. Tyvärr lyckas inte filmen ta sig förbi sitt blankpolerade yttre.
Dre och Elenaor har båda blivit dragna i smutsen av människor i sin närhet och när tillfälle uppstår för de båda att hämnas slår de sina kreativa huvuden ihop. Do Revenge är en blandning av klassisk high school-film, satir och Hitchcock-spänning – intressant! Åtminstone på pappret. I verkligheten fick den mig att gå och stryka skjortor.
High school-filmer är en traditionstyngd genre. Sportfånar. Töntar. Mobbade. Cheerleaders. Listan över stereotyper kan göras lång. Do Revenge gör sitt bästa för att sticka ut i mängden genom att ta stereotyperna och överdriva dem med en modern twist. Vi har det patriarkala aset som vill starta en feministisk skolförening för cis-hetero-män som försöker vara så "woke" att han imploderar (om antalet okända ord i den meningen överskrev tre är du troligtvis inte målgruppen för filmen).
En annan åkomma som genren dras med är att låta 18-åringar prata som om deras framtida, 35-åriga jag har författat repliker som de sedan skickat tillbaka i tiden. Ungdomarna låter helt enkelt ofta löjligt lillgamla, pretentiösa och slänger sig med ett metaforiskt och fyndigt språk som undertecknat aldrig hört på ett gymnasium. Så är även fallet med Do Revenge, fast snäppet värre. Det finns en underton av att parodiera genren men tyvärr tar filmen det aldrig så långt att det faktiskt blir fyndigt. Istället får den mig att dra på smilbanden någon enstaka gång, men mest finner jag deras högtravande dialoger irriterande.
"Allt jag ser är den blankpolerade ytan"
Det är också problematiskt att ha en så pass osympatisk karaktär i huvudrollen som Dre. Hennes glansiga yttre och vilja att hugga folk i ryggen för framgång gör att jag under filmens nästan två timmar långa speltid (vilken är på tok för lång) har svårt att bry mig en sekund. Den är också ett praktexempel på "show, don't tell". Det nämns några gånger att Dres mamma arbetar nätter och att hon kommer från en tuff uppväxt, men inte en enda gång visas detta. Allt jag ser är den blankpolerade ytan. Det är först när Maya Hawke dyker upp i rollen som Eleanor en stund in som de obehagligt vackra och privilegierade ungdomarna börjar få lite skit under naglarna.
Till filmens fördel är just flera av skådespelarna. Maya Hawke är den klart lysande stjärnan men även Austin Abrams lyckas briljera i roll som omtyckt ärkeäckel som man bara älskar att hata. Även Sarah Michelle Gellar dyker upp några gånger och har en småfyndig scen med ett bonsaiträd. Tyvärr räcker det inte och någonstans mot slutet av andra akten beslöt jag mig för att göra lite nytta och strök några skjortor parallellt som jag följde hämndintrigerna på TV:n. I sann Hitchchock-anda är inte allt som det verkar men när klimax nås lappas relationer ihop på det mest stressiga av sätt. Slutet är dessutom fascinerande tudelat sett till det budskap som filmen vill leverera.
I skrivande stund ligger "Do Revenge" etta på Netflix mest-sedda-lista. Kanske finns det en del som kan uppskatta dess bitska, lätt satiriska ton. Jag är i alla fall inte en dem.