Dreaming Walls - De sista gästerna på Chelsea Hotel (2022)

Jimi Hendrix, Patti Smith, Andy Warhol, Dylan Thomas, Arthur Miller, Marilyn Monroe, Nancy & Sid, Mark Twain, Tennessee Williams, Stanley Kubrick, Dennis Hopper, Jane Fonda, Bob Dylan, Iggy Pop, Nico, John Cale, Joni Mitchell, Leonard Cohen, Joni Mitchell m.fl.

Under åren har det funnits en unik samlingsplats för hippa filosofer, konstnärer, musiker, skådespelare och författare, mitt i Manhattan. Chelsea Hotel står fortfarande kvar, men all form av glans är som bortblåst. Numera är det ett skitig, trasigt och sedan nio år tillbaka aktivt renoversingsobjekt där hyresgästerna – nästan alla konstnärer – krigar om hotellets framtid. Medan vissa försöker förhala renovationerna (och på så vis behålla sin tillfälligt sänkta månadshyra) far de andra illa av att behöva bo i den totala misären.

Festen som aldrig tog slut

Det är dagens hyresgäster som står i fokus i den Martin Scorsese-producerade dokumentären Dreaming Walls - De sista gästerna på Chelsea Hotel, men lite prat om den gamla goda tiden blir det så klart. Människorna vi möter är naturligtvis ena riktiga original (de är ju konstnärer med stort K trots allt) där de yngre främst vill leva ut en romantiserad idé om Chelsea Hotel, medan de äldre känns som undanstoppade reliker från en svunnen era. Som om de gick hit på en fest för 50-60 år sedan och stannade kvar.

Filmens regissörer Maya Duverdier och Amélie van Elmbt använder sig av det gamla boxiga 4:3-formatet och låter hyrsgästerna till och från skapa sin konst framför kameran – om det så är poesi, dans eller snideri. Det är ett rätt smart sätt för att komma närmare vad Chelsea Hotel symboliserar, men ärligt talat blir det också rätt trist emellanåt. Inte minst med de många och långa tagningarna där husets äldsta hyresgäster sniglar fram med sina rollatorer.

Dreaming Walls är en meditativ dokumentär som försöker kapsla in konceptet Chelsea Hotel. Klart sevärd om än lite väl sömnig.