Eld och lågor (2019)
Ett drömlikt bildspråk höjer Eld & lågor.
Årets svenska Alla hjärtans dag film är en visuellt färgsprakande historia som på klassiskt men förlegat vis skildrar förbjuden kärlek. Kemin sprakar mellan Albin Grenholm och Frida Gustavsson i rollerna som det förälskade kärleksparet. "Eld & lågor" är dessutom iögonfallande, med vackert bildspråk och påkostad produktionsdesign.
Storymässigt känns Eld & lågor ganska bekant. Pojke möter flicka. Deras vitt skilda bakgrunder gör den kommande relationen svår.
I filmen är det John (Albin Grenholm) och Ninni (Frida Gustavsson) som står i fokus. John driver tillsammans med sin familj tivolit Nöjesfältet. De är fattiga och skuldsatta hos maffialiknande gäng. Att göra investeringar, som att bygga en bergochdalbana tillexempel, finns inte på kartan.
Tätt intill Nöjesfältet ligger konkurrerande Gröna Lund. Här jobbar Ninni tillsammans med sina välbärgade föräldrar (Helena af Sandeberg och Robert Gustafsson syns i rollerna). Framförallt Ninnis pappa beter sig svinaktigt och saboterar gärna Nöjesfältets verksamhet på olika sätt.
En stark rivalitet råder mellan de båda familjerna, men osannolikt nog lyckas ändå John och Ninni finna varandras kärlek. Albin Grenholm och Frida Gustavsson är riktigt bra i sina roller; de känns samspelta och fullt övertygande i scenerna de har tillsammans.
Vi får också se stora delar av den svenska skådespelareliten i birollerna. Lennart Jähkel spelar Johns humoristiska och kärleksfulla pappa, med glimten i ögat. Pernilla August i rollen som Johns mamma förmedlar ett sorts slughet när hon med lögnaktiga metoder försöker sätta stopp för sin sons relation med Ninni. Robert Gustafsson är även han bra som Ninnis oförstående far.
Eld & lågor utspelar sig 1940, mitt under andra världskriget. Kostym och produktionsdesign är synbart påkostat och känns fullt tidsenligt. Därtill är filmen en fröjd för ögat, med snygga specialeffekter som på ett drömskt sätt visualiserar huvudpersonernas känslor. En regnbågsbro får exempelvis symbolisera en ung mans omfamnande av sin sexuella läggning. Bildspråket höjer definitivt filmen.
Ett annat plus är att det i filmen förekommer nya, jazziga arrangemang av kända hitlåtar, på liknande sätt som i Baz Luhrmanns filmer. Resultatet är riktigt snyggt och det är alltid kul att höra mainstream-musik stöpas om i oväntade former.
Regissörduon Måns Mårlind och Björn Stein, som hänförde mig med Känn ingen sorg (2013), ligger bakom filmen. De har återigen gjort en film som å ena sidan är festlig och musikalisk, och å andra sidan rätt tragisk. Eld & lågor berör mig dock inte på samma sätt som Känn ingen sorg. Den filmen, som inspirerats av Håkan Hellströms låttexter, var mer realistisk och i tiden. På så sätt var den lättare att relatera till. Kärlekshistorien som skildras i Eld & lågor känns helt enkelt lite förlegad. Mårlind och Stein hade behövt hitta en mer originell vinkel på storyn för att övertyga mig fullt ut.