Éric Rohmer – Mannen som älskade snygga människor som sa smarta saker

Éric Rohmer var en udda figur bland de franska Nya vågen-regissörerna. Han var medelålders medan de andra var unga, han var konservativ medan de flesta av de andra var radikala och medan Truffaut, Chabrol och Godard fick sitt genombrott i slutet av 1950-talet så dröjde det nästan tio år till innan Rohmer blev framgångsrik. Men när han väl hittat sin publik behöll han den och hans filmer lockade folk till biograferna långt efter att bara den mest inbitna festivalpubliken såg nya filmer av Jean-Luc Godard.

Éric Rohmer var en pseudonym, regissören föddes 1920 som Maurice Schérer och höll privatlivet och yrkeslivet strikt åtskilda. Så länge hans mor var i livet uppträdde han aldrig offentligt som Éric Rohmer och modern dog 1970 – året efter att han gjorde Min natt med Maud, som Oscarsnominerades som Bästa utländska film – utan att veta att sonen hade varit filmregissör.

Från lärare till kritiker till regissör…

Han arbetade som lärare och publicerade en roman, Elisabeth, 1945 under en annan pseudonym: Gilbert Cordier. Några år senare började han skriva om film och 1951 hamnade han på den inflytelserika tidskriften Les Cahiers du cinéma där han blev en sorts fadersfigur för den franska nya vågens regissörer, som alla började som kritiker.

Han gjorde sin första långfilm, I lejonets tecken, 1959, samma år som François Truffaut debuterade med De 400 slagen. I lejonets tecken är en bra film, väl värd att söka upp (den finns på DVD), men skiljer sig mycket från hans senare stil och gjorde inte mycket väsen av sig när den var aktuell. Ett slags genombrott kom 1967 med Samlerskan, som vann pris på filmfestivalen i Venedig och sågs av en stor publik. 1969 kom hans största framgång, Min natt med Maud, och därefter följde ytterligare cirka 20 långfilmer fram till 2006 som i stort sett alla blev väl mottagna.

Redan som kritiker var Rohmer inne på att film borde vara en kombination av dokumentär och fiktion och att filmer borde rollbesättas med skådespelare vars egna liv låg nära rollfigurernas. Han såg det också som värdefullt att blanda professionella skådespelare och amatörer för att uppnå en känsla av äkthet. Allt det här kan man känna igen i de andra Nya vågen-regissörernas filmer och även hos till exempel Bo Widerberg, som introducerade den nya vågens metoder i Sverige på 1960-talet. Men hos Rohmer kombineras det till synes dokumentära och improviserade med ytterst noggrant och korrekt skriven – och mycket riklig  – dialog. Och trots de vardagliga situationerna så ser skådespelarna allt annat än vardagliga ut – de är snygga som Hollywoodstjärnor även när de spelar ingenjörer som pratar om filosofen Pascal. Tillsammans skapar det en stil som är nästan omöjlig att imitera.

För att inte tala om alla dessa noveller…

När Rohmer gjorde sin första långfilm vid 39 års ålder hade han samlat på sig en stor mängd opublicerade romaner och noveller, som han sen fortsatte att bygga sina manus på under många år. Han började också omge sig med ett stall av skådespelare som han höll kontakten med hela livet och som man kan se växa upp och bli medelålders i hans filmer. Han började oftast med att umgås med skådespelarna och lärde känna dem och deras sätt att tänka och tala. Sen skräddarsydde han dialogen åt dem så att de mer eller mindre kunde spela sig själva i filmerna.

Ett exempel är Béatrice Romand, som hade sin första roll som tonåring i Clairs knä från 1970 och därefter återkom i en rad Rohmer-filmer från 1980- och 90-talet. Han nådde ofta sina bästa resultat i filmer med kvinnliga huvudpersoner, och mot slutet av karriären hade det gått så långt att han konstaterade han hade börjat känna sig illa till mods när han skulle regissera män. Trots att historierna ofta hade självbiografiska inslag och kunde vara skrivna fler decennier innan de blev film har filmerna alltid en stark samtidskänsla – det man ser och hör är unga skådespelare som talar med sina egna röster och rör sig i sina egna vardagsmiljöer.

Rohmer gjorde sig känd för att kunna göra filmer med mycket låga budgetar, vilket han till stor del lyckades med tack vare ytterst noggrann planering. Han kunde ägna flera månader åt att hitta de perfekta inspelningsplatserna (filmerna är nästan aldrig inspelade i studio). Men efter all planering filmade han snabbt, i en närmast dokumentär stil, och lät gärna slumpen, som omväxlingar i vädret, få betydelse – i stället för att vänta ut ett regnväder gav han det en roll i filmen. De noggrant utvalda miljöerna är av stor betydelse i filmerna och ingen tar sig från Le Mans till Paris och tillbaka utan att vi får se hur det går till. Frågor som om man tar bilen eller åker lokaltåg var alltid av största intresse för Rohmer.

En sån där filosofisk film…

Ett berömt exempel på hur Rohmers särpräglade arbetsmetoder gav filmen en stark stämning och mycket påtaglig närvarokänsla är hans fortfarande förmodligen mest välkända verk, Min natt med Maud. Filmen ingår i sviten Sex moraliska berättelser och kronologiskt är den nummer tre, men spelades in som nummer fyra därför att Rohmer inte kunde tänka sig någon annan skådespelare än Jean-Louis Trintignant i huvudrollen och var beredd att vänta i två år på att han skulle bli tillgänglig.

Rohmer insisterade även på att filmen skulle spelas in i svartvitt i autentiska miljöer i staden Clermont-Ferrand där Trintingnants rollfigur arbetar som ingenjör på däcktillverkaren Michelins huvudkontor. Eftersom handlingen utspelas under jul- och nyårshelgen är även inspelningen gjord då och den är dessutom, sånär som på filmens sista scen, inspelad kronologiskt. Huvudpersonens katolska tro är viktig för handlingen, och alla scener som tilldrar sig under gudstjänster är naturligtvis inspelade under riktiga gudstjänster i stadens katedral. Och eftersom filmen är inspelad i Clermont-Ferrand så handlar de obligatoriska filosofiska samtalen självklart om stadens store son, filosofen och matematikern Blaise Pascal.

Det är lätt att föreställa sig att Rohmers filmer, som handlar om otroligt smarta, snygga och verbala unga människor, ofta i mycket tjusiga miljöer (Rohmer var speciellt förtjust i semesterorter), skulle kunna bli svåra att engagera sig i. Men intrigerna är i grund och botten rätt enkla och handlar om saker som de flesta har varit med om. Det rör sig nästan alltid om folk i vardagliga situationer som utsätts för frestelser och brottas med om de ska falla för dem eller inte. En typisk situation är att någon som just ska gifta sig träffar en ny person som den blir förälskad i strax före bröllopet (denna intrig varieras mer eller mindre renodlad i alla filmerna i Sex moraliska berättelser och återkommer även i senare filmer).

Moraliska rakryggar och fallna bifigurer…

Det har påpekats att Rohmers filmer handlar lika mycket om vad som inte händer mellan människor som vad som faktiskt händer mellan dem. Kritikern Molly Haskell avskydde till exempel slutet på Kärlek på eftermiddagen där den manliga huvudpersonen avstår från att ha sex med en kvinna som Haskell tyckte i rimlighetens namn borde ha blivit hans älskarinna. De möjligen lite väl moraliskt rakryggade huvudpersonerna kompletteras dock alltid med bifigurer som mer än gärna faller för frestelser av alla slag och ser till att filmerna förblir underhållande.

Hela Rohmers produktion finns tillgänglig på DVD och/eller Blu-ray (vissa bara i samlingsboxar). Man kan tycka vad man vill om Amazon, men en bra sak med att de har etablerat sig i Sverige är att det har blivit lättare att beställa import-DVD/Blu-ray – enda skillnaden mot filmer som släppts i Sverige är lite längre leveranstid. Éric Rohmer har blivit som en av de där 1800-talsförfattarna som hela tiden finns i tryck i Penguin Classics, och det hade han antagligen varit mycket nöjd med.

Några personliga Rohmer-favoriter.

Min natt med Maud (1969)
Jean-Louis Trintignant och Françoise Fabian samtalar en hel decembernatt om kärlek, sex, skilsmässor, religion och matematik, stämningsfullt fotograferade på plats i filosofen Pascals och däcktillverkaren Michelins hemstad Clermont-Ferrand.

Tillgänglig på import-DVD.

Flygarens hustru (1981)
Ovanligt mycket intrig för att vara en Rohmer-film, och allt kretsar kring en serie missförstånd orsakade av en ung postsorterares svartsjuka. Flygarens hustru, som allt ändå på något sätt kretsar kring, får vi aldrig se. Påminner ibland om ett avsnitt av Simma lugnt, Larry! och är bitvis lika rolig.

Tillgänglig på import-DVD.

Det gröna skenet (1976)
En ung Paristjej ska åka på semester tillsammans med en väninna när väninnan plötsligt ställer in. Vi får se hur en till synes banal händelse, som när den inträffar vid fel tillfälle, kan sätta hela tillvaron i gungning. Marie Rivière i huvudrollen skrev filmen tillsammans med Rohmer och spelar i princip sig själv. För att filma det gröna skenet i titeln – ett extremt ovanligt naturfenomen – tvingades Rohmer till sin fasa att tillgripa en specialeffekt.

Visas för närvarande på Mubi.

En höstsaga (1998)
Marie Rivière och Béatrice Romand från Det gröna skenet är tillbaka i ombytta roller. Här är det Romand som är ensam (änka) och Rivière som försöker hitta en man åt henne. Normala människor som gör normala saker (odlar vin, säljer böcker och spanar på attraktiva medelålders män) filmade i vackra omgivningar (Rhonedalen) som bara Rohmer kan göra det.

Tillgänglig på import-DVD.

Triple Agent (2004)
Trippelagenten i filmens titel är en före detta rysk general som hamnat i Paris och gift sig med en grekisk konstnär. Allt står inte väl till i äktenskapet och läget i världen (filmen utspelar sig 1937–1943) blir allt oroligare. Att göra en spionthriller är mycket olikt Rohmer men i sättet han genomför det, med tyngdpunkten på dialog och mänskliga relationer, är han hundra procent sig själv. Bygger på ett verkligt fall som aldrig blev löst.

Tillgänglig på import-Blu-ray.

Och till sist en låt:
Éric Rohmer est mort med Clio
Melankolisk chanson om saknaden efter sånt, till exempel kärlek på pendeltåg och samtal om matematik, som Rohmer, men inte så många andra, skildrade på film.

FÖR MER LÄSNING: 10 filmer för dig som vill se mer av Michael Curtiz efter Casablanca!