Funhouse (2020)
Drypande tortyrkalas som vrider sig i magen.
Med den omskakande våldsamma rysaren "Funhouse" gör Valter Skarsgård sin största internationella huvudroll hittills. Utöver blod i massor är slutprodukten en udda känsla av skräckblandad förtjusning.
En bunt främlingar vaknar upp i en lyxkåk. Den visar sig vara arenan för ett livesänt realityprogram – med en knorr. Vinn tittarnas kärlek och kamma hem miljonerna, eller spinn olyckohjulet och möt den obevekligt ondskefulla programledarens utmaningar. Från "Råttnästet" till "Den mänsklige piñatan". Valter Skarsgård spelar den svenske outsidern Kasper som tävlar mot en boxare, instagrammodell, schackmästare om att komma ut ur leken levande.
Den utsatta gruppen utgörs av tydliga stereotyper, från den lättantändliga irländske MMA-fightern Headstone till den storbystade, inte så klipska, modellen Ula och filmens huvudperson, en lågmäld svenne. Genren är förmodligen den där flest karaktärsmönstren upprepas, så det har inte helt otippat blivit poppis att driva om dess karikatyrer. Medan vissa ser en poäng i det, avfärdar andra det som slappt skrivande. Jag har inget tydligt ställningstagande i frågan, utan kan bara konstatera att den här storyn inte bärs upp av Kasper, utan de två tydligaste stereotyperna som är just Headstone och Ula.
"Vi plumsar i ett vulkaniskt blodbad."
Genom att realityprogrammets tittare förstrött tar in dess mest motbjudande inslag samtidigt som de suger i sig en ostmacka vid frukostbordet eller tänder på en spliff i sängen, lyfter Funhouse vår växande tolerans mot dagligt våld. Den nosar också på kritiska poänger om hur det är att existera i ett nästan skrämmande uppkopplat 2020, både som influencer och följare. Men när allt kommer omkring är de blodiga lekarna i fokus och – jävelbert – vad blodigt det blir.
Slasher må vara smarrigt, men jag kan nu klubba fast att jag inte riktigt tillhör den renodlade gorepubliken. Med detta drypande tortyrkalas puttar Jason William Lee oss hela vägen ut för plankan där vi plumsar i ett vulkaniskt blodbad. Nej, det är inte kommentarerna om vår samtid som berör mig, utan filmens obönhörliga ondska. Jag äcklas och vänder på mig, men kan inte sluta titta. Jag bryr mig för mycket om Headstone och Ula vars ödesmättade turer uppe i programledarens lekrum mosar ner mig.
Det omskakande våldet i "Funhouse" kantas av en hel del comic relief, men trots detta riskerar även tungviktaren att lämna biografen med en känsla av att något vridit sig i magen.
Missa inte Filmtopps lista på de bästa skräckfilmerna.
För fler recensioner --> Scrolla vidare!