Greta (2019)
Isabelle Huppert ger allt i underhållande Hitchcock-pastisch.
Den legendariska skådespelerskan Isabella Huppert levererar i stalker-thrillern Greta. Filmen börjar som en mystisk thriller i sann Hitchcock anda och är stundtals riktigt bra. Plötsligt ändrar dock berättelsen riktning och blir ytlig gisslan-skräck. Tonskiftet fungerar sådär, men underhållen blir man.
Frances (Cloë Grace Mortez) är en ung kvinna med hela livet framför sig. Hon jobbar som servitris på en fin restaurang i New York där hon bor tillsammans med sin bästa vän Erica (Maika Monroe). Hon kämpar samtidigt med sorgen efter sin mammans död.
En dag hittar hon en kvarglömd väska på tunnelbanan, som visar sig tillhöra Greta (Isabelle Huppert). Denna äldre dam lever i ensamhet och har också hon förlorat närstående. Under en kort tid börjar de två umgås, med ensamheten som gemensam nämnare. Snart märker Frances att allt inte står rätt till med Greta och säger upp kontakten. Det blir startskottet på en obehaglig kedja händelser där Gretas närmanden eskalerar mer och mer.
Regissören Neil Jordan bygger skickligt upp den första akten på ett imponerande sätt. Spänningen och mystiken stiger allteftersom och den gradvis ökade paranoia som Francens känner går genom den vita duken, vilket får mig kallsvettig. Isabelle Huppert är rysligt obehaglig och även Cloë Grace Mortez är bra. Hon förmedlar känslan av att bli förföljd riktigt trovärdigt.
Filmens ton påminner inledningsvis om Hitchcock-thrillers som Vertigo och Fönstret mot gården. Bland annat eftersom flera bilder och scener i Greta är direkta blinkningar till dessa båda verk.
Någonstans i mitten tappar dock filmen fotfästet. Den spännande intrig som byggts upp tar en helt annan riktning än väntat. Hitchcock-tonen går förlorad och Neil Jordan tar steget in i skräckträsket. Det hela sker dessutom på ett alldeles för drastiskt sätt, som snuddar vid komik. Känslan blir att Jordan försöker klämma in två filmer i en, där det vi först lovas dessutom är bra mycket bättre än vad som sedan faktiskt levereras.
Turligt nog underhåller filmen åtminstone speltiden ut. Hur kan man exempelvis motstå scener som innehåller en maniskt balettdansande Isabelle Huppert lekandes med en nyligen avfyrad pistol i handen? "Greta" är i slutändan en spännande mix av genrer och idéer, som hade gynnats av ett manus med tydligare riktning.