Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)
Rymdflams för hela slanten
I Guardians of the Galaxy Vol. 2 får vi återse galaxens bästa och flamsigaste hjältar. Återigen bjuds vi på ett hejdlöst roligt rymdäventyr, som dessvärre lider lite av samma sak som många andra superhjältefilmer; en svag skurk med alldeles för storslagna planer.
Det börjar med ett ”rutinuppdrag” för våra hjältar. De tar sig an ett monster som äter värdefulla batterier tillhörande The Sovereign, ett folk som är lika långt framskridet i evolutionen som de är arroganta, det vill säga väldigt. Uppdraget avklaras i sann Guardians of the Galaxy-anda, det vill säga efter en hel del flamsande och med ytterst lite ödmjukhet. Groot (Diesel) är nu en liten varelse, lika söt som han är trög i skallen. Hans enda tillskott till striden är att dansa till den musik Rocket (Cooper) insisterar på att spela medan de ”jobbar”. Efter avklarat uppdrag bestämmer sig Rocket för att sno åt sig ett par av de värdefulla batterierna, främst för att han inte tycker om de dryga arbetsgivarna. Snart jagas hjältarna genom galaxen. Räddningen kommer från ett oväntat håll, som har kopplingar till Peter Quills (Pratt) förflutna.
Guardians of the Galaxy Vol. 2 fortsätter i samma anda som den första filmen. Våra hjältar må vara modiga och skickliga, men de är också väldigt flamsiga, vilket är vad som ställer till det för dem. Detta är, precis som första filmen, i första hand en komedi. Visst bjuds vi på en hel del action, men det riktiga krutet har lagts på humorn. Hjältarna driver konstant med varandra och andra. Rocket kanske tar detta en smula för långt när han förolämpar den pirat som tagit honom tillfånga, genom att håna denne länge och väl för att ha valt det urdumma namnet Taserface (Sullivan).
Det går inte att understryka nog hur rolig den här filmen är. Jag fick mig ett antal goda skratt. De bästa av dessa fick jag nog när jag skrattade, inte åt, utan med Drax (Bautista), som skrattar hjärtligt varje gång någon gör bort sig. Mantis (Klementieff) är en ny karaktär, vars naivitet ger upphov till en hel del skratt. Och jag skrattar, så klart, även ett antal gånger åt den lille söte Groots tröghet. Det hela blir ännu roligare av att han, vid ett par tillfällen, är den enda som kan rädda hjältarna.
Som actionrulle är Guardians of the Galaxy Vol. 2 dock inte mer än godkänd. Actionsekvenser ska vara spännande. Och visst blir det spännande i slutet. Alla actionsekvenser innan detta är dock inte vidare spännande. Slutet lider dessutom av samma problem som många andra superhjältefilmer. Skurkens plan är så storskalig att den inte riktigt går att greppa. Varför måste alla skurkar i superhjältefilmer ha som mål att förstöra eller regera över…ALLT?
Filmen funkar riktigt bra som en flamsig komedi fram till sista akten. Sedan ballar det hela ur, känns det som. Fram till dess höll det sig på en lagom nivå. Det känns inte som att filmen hade behövt mer än att våra hjältar jagas av ett gäng arroganta ”a-holes” och att Peter Quill konfronteras med sitt förflutna. Att lägga till en typisk superskurk känns onödigt.
Bäst: Den flamsiga humorn.
Sämst: Skurkens storskaliga mål.