Recension: Hammarskjöld (2023) – storslaget om svenske Nobelpristagaren
Mikael Persbrandt står för en bra insats i storfilmen
På juldagen är det premiär för "Hammarskjöld" i regi av Per Fly och med Mikael Persbrandt i titelrollen. Filmtopps Eric Diedrichs recenserar.
Dag Hammarskjöld, kontroversiell och handlingskraftig, älskad och hatad. Under sluttiden som FN:s generalsekreterare försökte han mer eller mindre genomföra en statskupp i Kongo i fredens namn, med hjälp av en armé av FN-soldater. Kanske inte vidare diplomatiskt av den store diplomaten. Samtidigt vägrade han stå och titta på när liv i tusentals gick i spillo under ett folkmord.
Nej, kontroversiell och handlingskraftig. Inte som syltryggen António Guterres (dagens generalsekreterare), som under loppet av två krig har förhållit sig så pass anonym att jag måste dubbelkolla hans namn med en googling.
Alltid i kostym, alltid rakryggad
I Hammarskjöld, som utspelas under Kongokrisen, följer vi Dags hektiska liv fram till den omdiskuterade flygplanskraschen 1961. Med ena foten i klassiskt biopic-land och den andra i politiska thrillers blandas tillbakablickar – tacksamt få för oss allergiker – med hektiska diskussioner, smidande av planer, våldsdåd i Kongo, antydningar till förbjuden kärlek och USA:s spionerande på Hammarskjölds “hemliga” beslut. Även läsningar av hans postumt publicerade dikter hinns med. Men kanske framför allt tomhet.
I allt det stora lämnas det utrymme åt det emotionella vakuum Nobelpristagaren tycks ha befunnit sig i bakom stängda dörrar. En sorts ihärdig melankoli och sökande efter mening. Alltid i kostym, alltid rakryggad.
Titelrollen spelas av Mikael Persbrandt, en skådespelare som bara blir bättre och bättre med åren. Han gör en bra insats, nedtonad men med sin karaktäristiska explosivitet nära till hands. Märkligt nog spelade han också Dag Hammarskjöld i Jamie Dornan-filmen Belägringen av Jadotville. Vid sin sida har han Thure Lindhardth som en gammal kanske "mer-än-en-vän-vän", Francis Chouler och Richard Brake. Sanna Sundquist, en av våra bästa, dyker upp alldeles för lite, liksom Christian Hillborg med sina fem sekunder av speltid.
Dag Hammarskjölds apa
Med allt detta har Hammarskjöld potentialen att bli något riktigt sensationellt. Så blir det inte. Vi får ingen större insikt i människan Dag Hammarskjöld och inte heller några direkta adrenalinpåslag när det krisar i Kongo. Det finns en sorts obalans i det hela där filmen hade tjänat på att antingen vara en mer renodlad politisk thriller eller ett mer intimt personporträtt – eller, och det allra helst, längre.
Speltiden på strax under två timmar flyger förbi och det ges inte tillräckligt med utrymme för att bara få andas med Hammarskjöld, försöka känna vad som verkligen finns bakom fasaden.
Men visst framkommer det en del grejer som åtminstone jag inte kände till. Exempelvis Hammarskjölds bekantskap med "Mr. Greenback", en markatta han fick i gåva under ett statsbesök i Somalia och som han sedermera blev väldigt fäst vid. Det finns någonting magiskt med att se en blonderad Mikael Persbrandt käka frukost i kostym med en apa på axeln. Med den underliggande tonen av vemod blir det närmast surrealistiskt – på bästa möjliga sätt. Jag hade velat ha ännu mer Mr. Greenback och Micke P.
"Hammarskjöld" har premiär på landets biografer juldagen 25 december.