Hanna (säsong 2)
”Hanna” är lika härligt ologisk som underhållande.
De allra flesta karaktärerna i ”Hanna” tycks pendla mellan att vara extremt osmarta och fruktansvärt kompetenta, beroende på vad som passar bäst i stunden för att göra det så underhållande som möjligt. Ett recept som definitivt fungerar, men knappast inspirerar.
För oss svenskar var sannolikt den första säsongens dragplåster faktumet att Joel Kinnaman spelade huvudrollen vid sidan av vår titelkaraktär Hanna, som för övrigt axlas av en fortsatt förträfflig Esme Creed-Miles. Kinnamans del i serien fick däremot ett naturligt slut redan i den första säsongen och nu är alltså frågan om man har kunnat spinna vidare på Hannas värld på ett sätt tillräckligt intressant sätt, för att få tittarna att komma tillbaka.
Den andra säsongen inleder i princip på samma sätt som den första, förutom att Hanna nu har axlat sin plastfarsas gamla roll som ”läraren i skogen”. Nu är det alltså Hanna som lär upp Clara, den fritagna tjejen från den hemliga anläggningen proppad med andra genetiskt och mentalt förhårdade, unga kvinnor – som alla tränats upp för att användas som oväntade vapen för en hemlig del inom CIA. Men likt den första säsongen, när Hanna blev för nyfiken på omvärlden, så är det nu Clara som tidigt sätter en oåterkallelig boll i rullning.
Mireille Enos hade en av de större rollerna under den första säsongen vid sidan om Kinnaman, men till skillnad från sin gamle The Killing-kollega så får vi i alla fall se minst lika mycket av henne även under säsong två. Eftersom Hanna redan har accepterat vem hon är, på gott och ont, får vi under fortsättningen nu istället fördjupa oss mer i organisationen som har skapat henne – och framför allt tjejerna på anläggningen, som försöker att bli lika duktiga på att lönnmörda och infiltrera som vår huvudkaraktär.
Här finns det en förhållandevis urlöjlig förklaring till varför man skapade organisationen och varför man behöver använda sina halvt hjärntvättade tonårsmördare för att bevara just den hemligheten, som jag givetvis inte kommer att avslöja. Men om vi istället ser det som att det här är en serie som handlar mer om en njutbar resa, än en superhärlig destination i slutet. Vi flyger i underhållningens förstaklass mot ett vandrarhem i Hannover, det finns med andra ord ingen anledning om att längta efter att få bädda sin egen säng vid det stereotypiska målet... när man kan njuta av härligt bubblig skumpa på flyget dit.
Vi bjuds nämligen på härlig action, bitvis snygg koreografi, tydliga mål och väntande men tillfredställande tvistar längs säsongens gång. Det känns på sätt och vis som om "Hanna" mycket väl hade kunnat vara en prequelserie till Killing Eve-karaktären Villanelle (Jodie Comer)... förutom att den serien oftast har ett avsevärt bättre och mer nyskapande manus. Men för någon som gillar konspirationer, spioner, omständiga lönnmord och oväntade tvisar – som vi ändå förväntar oss eftersom de hör genren till – så finns det ytterst lite att klaga på när det kommer till "Hanna".
Missa inte Filmtopps lista över de bästa serierna på Amazon Prime Video.