The Handmaid's Tale (säsong 4, avsnitt 1-3)

Säsong ett av The Handmaid's Tale känns vid det här laget redan som klassisk TV. Margaret Atwoods 80-talsroman Tjänarinnans berättelse dammades av och fick nytt liv i en vrålsnygg och proffsig adaption som skrek kvalitet i varenda bildruta. Problemet med en sådan fantastisk första säsong är att fallet riskerar att bli desto större om den nästföljande säsongen inte fortsatte och leverera i samma kvalitet.

Tack och lov så gjorde den det. Så även säsong tre och fyra.

Eller?

Jo, på det stora hela är många kvaliteter från säsong ett bevarade: Det magiskt vackra fotot, Elisabeth Moss storstilade skådespeleri och den sylvassa samhällskritiken. Problemet med en serie med samma upplägg som The Handmaid's Tale är risken att fastna i upprepning. Grundpremissen har sedan seriens start varit att June måste fly från Gilead, den militära, kristna stat som i serien täcker en stor del av USA. Ett sådant upplägg kräver är att June måste misslyckas med sina rymningsförsök, sedan lyckas och sedan misslyckas igen. Balansgången blir att hitta ett passande slut - när ska hon till slut lyckas? Som serieskapare måste man förstå när en framgångsrik serie måste tacka för sig. Det här problemet är något som sakta men säkert har skinit igenom i säsong två och tre. Tyvärr även i de tre första avsnitten av den fjärde säsongen som har premiär på HBO Nordic.

Frågan jag ställer mig är hur många gånger June kan krossas för att resa sig igen?

Avsnitt ett från den fjärde säsongen är en aning trögstartat. Alla karaktärer får sina scener för att visa var de befinner sig och hur de mår sen sist. Dessutom ska en större, ny karaktär introduceras. Serien ser fortfarande helt gudomlig ut och den underliggande stämningen av psykiskt obehag är fortfarande där. June (Elisabeth Moss) befinner sig i någon slags limbo mellan liv och död och vid horisonten mullrar det av uppror.

I det andra avsnittet vidgas perspektivet för att låta några av birollerna få ta plats. Intressanta tankar om posttraumatisk stress används för att nyansera situationen för de som faktiskt har lyckats fly från Gilead. Samtidigt får June upp kämparglöden igen och bestämmer sig för att de definitivt ska kämpa. Yes, nu kör vi. 

Här hittar du mer om #filmhjälpen och möjligheten att streama film gratis.

The Handmaid's Tale har flera gånger tidigare varit brutalt våldsam och det tredje avsnittet visar att serien fortfarande inte skyr några medel. Tortyr, både psykisk och fysisk, och Elisabeth Moss får flexa sina tårkanaler i nästan varenda scen. Tyvärr drabbas jag av déjà vu - känns inte det här bekant? Den där gnagande känslan av upprepning smyger sig på igen och jag undrar en stund hur långt manusförfattarna kan dra ut på vissa saker? Avsnittet avslutas dock med en rejäl emotionell käftsmäll som samtidigt visar att serien har fantastiska kvaliteter. Jag blir så konfunderad.

Det är tydligen redan klart med en femte säsong, vilket får mig att lite obekvämt att skruva på mig. Trailern ser lovande ut och förhoppningsvis lyckas resten av säsongen ingjuta lite mer fart och variation i säsongen. Det hade ju varit synd om det bara blir säsong ett som får klassikerstatus.

VIDARE LÄSNING:
Bästa serierna 2021