House of the Dragon (säsong 1)
Nya Game of Thrones-serien hettar aldrig till
På söndag är det premiär för "House of the Dragon". Filmtopps Eric Diedrichs har kämpat sig igenom de sex första avsnitten, som han tycker går på sparlåga.
Drygt tre år efter att Game of Thrones bjöd på en av de mest utskällda TV-seriefinalerna genom tiderna, är det dags att återvända till Westeros för en utdragen historielektion. Hur såg George R. R. Martins fiktiva värld ut 170 år innan Ygritte började punktera Jon Snows kunskapsnivåer? Vilka intriger ägde rum i King's Landing när Targaryens styre börjar vackla? Spoiler alert – de var många och luriga.
Det huvudsakliga dramat är äldre än Shakespeare – en åldrad kung saknar en son tillika naturlig tronarvinge, men har en envis dotter som mycket väl skulle kunna vara en lämplig härskare. Hans hänsynslöse broder ögnar törstigt efter både sin brorsdotter och den svärdklädda tronen. Till skillnad från Game of Thrones finns det alltså inte en miljon karaktärer att hålla reda på.
House of the Dragon öppnar starkt
Efter ett lovande premiäravsnitt, som bjuder generöst på sex, våld och drakar (ingredienserna som gjorde Game of Thrones till världens största serie) mattas tempot av ordentligt. För det mesta känns det som valfritt kostymdrama på BBC, men med inklippta drakar här och var. Dialogen är sällan särskilt övertygande, liksom skådespelet. Starkast lyser Rhys Ifans i rollen som kungens högra hand. Det krävs en hel del för att vidhålla mystiken i den utnötta frågan om var en sådan schablonfigurs verkliga lojalitet ligger.
Samtidigt som det är rätt tacksamt att karaktärsregistret inte är lika överväldigande som i Game of Thrones, är det alldeles uppenbart att det var just alla parallellhistorier som höll uppe drivet. House of the Dragon släpar sig framåt, genom krystade samtal, klyschor och ofta rätt oengagerat skådespel. Med sex sedda avsnitt känns serien redan på tok för utdragen.
Ett elddop för fansen
Nanna Blondell dyker upp i det sjätte avsnittet med en ganska stor roll, vilket givetvis är kul att se, men internationellt sett är nog de flesta nyfikna på Matt Smith (The Crown, Morbius). Här spelar han Daemon, kungens destruktiva bror. Han lyckas gör det mesta med det han har att arbeta med – föreställ dig ett barn som plågar smådjur så fattar du vilken obekväm vibe han utstrålar.
Nej, jag kan inte påstå att jag är särskilt imponerad. Utöver Rhys Ifans och Matt Smith finns det ingenting i House of the Dragon som övertygar. Med lite tur blir finalen lika stark som premiäravsnittet, annars är detta ett lönlöst elddop för fansen.