Krypton (2018) säsong 1

Ungefär 200 år innan Superman, även känd som Kal-El, föds, är hans farfar, Seg-El (Cuffe) en ung man som försöker överleva på Krypton, där hans familj vanärats efter hans farfar blivit avrättad för förräderi. En dag blir han uppsökt av en mystisk främling som hävdar att hela universums öde vilar på hans axlar. Det hela börjar med att hitta The Fortress of Solitude, som är den plats där Seg-Els farfar utförde sitt arbete. Samtidigt hamnar Seg-El i en kärlekstriangel med krigardottern Lyta (Campbell) på ena sidan och ämbetsmannadottern Nyssa (Day) på andra sidan.

Jepp, du läste rätt. Inte nog med att Supermans farfar dras in i det hela; hans farfars farfar dras in på ett hörn också. Krypton lyckas pricka in alla klyschor i science fiction-handboken redan i sitt första avsnitt. En utvald ung man som måste rädda Jorden, förlåt, universum från undergång med hjälp av en mystisk främling. Sedan har vi en kärlekstriangel på det. Allt som saknas är den lustiga bästa kompisen. Skojar bara. Det finns en sån också, så klart.

Jag älskar science fiction. Jag är ett stort fan av filmer som Star Wars, Blade Runner och Terminator och TV-serier som Firefly, Fringe och The 100. Men jag tror det var filmkritikern Orvar Säfström som en gång sa: ”Jag är en filmnörd, men det betyder inte att jag gillar nördig film.”

Personligen tycker jag att science fiction mer ska vara ett medium som erbjuder nya infallsvinklar än som en genre i sig. Blade Runner-filmerna är moderna film noir, som utforskar vad det innebär att vara mänsklig. Star Wars är äventyrsberättelser som lånat sin berättarstruktur från grekiska dramer, samurajfilmer, westerns och ett antal andra genrer. Firefly är nästan en regelrätt western.

Krypton är den värsta sortens science fiction som finns. Skaparna har lagt ner alldeles för mycket tid på att göra kulturen så främmande som möjligt. Flummiga sedvanor och termer kastas till höger och vänster, så att vi verkligen ska förstå att vi befinner oss på en främmande planet. Visst, ovan nämnda filmer och TV-serier gör sig också skyldiga till detta i någon utsträckning. Men det är aldrig centralt. Poängen med att Luke Skywalker klagar till sin morbror, fukt-bonden, om att han hade tänkt åka iväg för att skaffa några ”power converters” är inte att han ska skaffa grunkor, utan att han är missnöjd med sitt liv på gården.

Det värsta är, som sagt, att även under alla de där flummiga sedvanorna och termerna är Krypton så späckad av klyschor att jag började bli åksjuk mot slutet när en karaktär, inom loppet av några minuter, yttrar följande klyschor:

• ”It’s time you learned the truth.”

• ”We did it to protect you.”

• That’s all that matters now.”

• ”This is bigger than me.”

Krypton kan, så klart, inte heller låta bli att ha en stark koppling till Superman, vilket jag förmodar är den enda anledningen att någon skulle vara det minsta lilla intresserad av det här science fiction-haveriet. De slänger in en snubbe från Jorden för säkerhets skull. Hans namn är Adam Strange. Men han har alltså ingen koppling till Dr. Strange, som tillhör Marvel (Superman tillhör DC). Han går obemärkt omkring i jeans, keps och converse på en planet där alla antingen är iklädda uniformer eller något sorts lädermode.

Slutligen undrar jag vem fan det var som bad om en TV-serie som handlar om farfadern till Superman. Kan vi förvänta oss TV-serier om James Bonds moster och Luke Skywalkers brylling också?

Jag har skrivit för Filmtopp i något år nu. Än så länge har jag inte delat ut bottenbetyget, eftersom jag sparar det till filmer och TV-serier som inte bara är urkassa, utan som är så dåliga att de går in på minusskalan. Det är inte en lätt bedrift. Krypton ”lyckades” alltså direkt.