The Handmaid’s Tale säsong 2 – avsnitt 1-2
Historien tar ett steg fram och två bakåt.
Andra säsongen av The Handmaid’s Tale känns som ett steg framåt och två steg bakåt. Berättandet tar lite fel riktning. De största styrkorna i de två första avsnitten är Elisabeth Moss och Alexis Bledel, som bär upp sina respektive avsnitt.
The Handmaid’s Tale hade en riktigt stark första säsong. Det politiska budskapet om systematiskt förtryck framfördes genom en riktigt stark historia om en kvinna i en fruktansvärt utsatt situation. Säsongen avslutades dessutom med en saftig cliffhanger. Andra säsongen inleds dock inte så starkt som vi kanske hade hoppats. De första minuterna är svettiga men sedan känns det som att vi tar ett steg framåt och två steg bakåt.
I en serie som The Handmaid’s Tale måste det finnas en balans mellan karaktärernas berättelser och det starka politiska budskapet. Berättelserna måste röra sig framåt, vilket i sin tur leder till att budskapet kan belysas bättre och ur fler vinklar. Det som istället händer här är att det blir ett starkare fokus på det redan etablerade förtrycket. Det känns som ett frossande i tortyr och en upprepning av något vi redan sett. Särskild under tillbakablickar till förtryckets tidiga dagar.
En karaktär inleder visserligen en resa men den saktas dock ner något oerhört. En annan karaktär får fortsätta uppleva förtryck. Detta sker visserligen under nya omständigheter, men det känns inte direkt som att vi kommer någonstans.
I grund och botten är dialogen fortfarande välskriven och skådespelarinsatserna är riktigt bra. Första avsnittet fokuserar på June/Offred (Moss) medan andra avsnittet fokuserar på Emily/Ofglen/Ofsteven (Bledel). Båda skådespelarna vann var sin Emmy för sina insatser i första säsongen.
June fortsätter att vara en stark knytpunkt för oss åskådare. Moss får ta till hela sitt register när hon förmedlar skräck, återhållen ilska, lust och sorg. Även om hennes karaktär inte kommer så långt i första avsnittet, är hon fortfarande en karaktär jag vill fortsätta följa.
Jag är glad att de inte skrev ut Emily ur serien. Det kändes som att det fanns viss risk för det. Särskilt som Bledel bara var en gäst-stjärna. Bledel var nog den skådespelare som övertygade mest i första säsongen. Hon överraskade mig, då jag inte trodde hon hade den förmåga som skulle krävas för en sån här roll. Det här är trots allt samma kvinna som spelade en flamsig Gilmore Girl och vars filmkarriär var ungefär lika spännande som torkande färg. Hon imponerar stort även i andra säsongen. Och även om Emily kanske inte kommer komma någonvart på ett tag, är det kristallklart att hon må vara slagen, stympad och förvisad till ett dödsläger, men att hon inte slutat kämpa.
De två första avsnitten i andra säsongen av The Handmaid’s Tale var lite småsega. Men det känns som att de här starka kvinnorna snart kommer ta upp kampen på allvar. Så jag ser hoppfullt på resten av säsongen.