Westworld säsong 2 – Mångfacetterat för alla tittare
"Westworld är en av de bästa TV-serierna just nu."
"Westworld", ett av de nya flaggskeppen på HBO, fortsätter vara en av de bästa TV-serierna just nu även i sin andra säsong, där allt vänds upp och ner. Det är en mångfacetterad TV-serie där vi tittare själva kan bestämma hur djupt vi vill gå.
Westworld brukade vara en nöjespark där de rika kunde leva ut sina vildaste och våldsammaste fantasier. Robotarna, kallade värdar, har dock släppts lösa nu. Så nu är det verkligen vilda västern, där människor kan bli dödade och värdarna far fram som en hord barbarer, som är ute efter frihet, svaren på sin existens och, så klart, hämnd på sina plågoandar.
Andra säsongen av "Westworld" har en tagline: ”Chaos takes control”. Detta gjorde det tydligt redan från början att denna säsong skulle vara raka motsatsen till första säsongen, som handlade om hur värdarna var dömda att upprepa sina mönster, sina liv, dag efter dag. Jag hade lite svårt att se hur temat kaos skulle kunna fungera i en TV-serie vars första säsong var som ett (riktigt bra) textboksexempel för hur berättelser i film och på TV är uppbyggda.
Det visar sig dock att detta tema är andra säsongens starkaste kort. I första säsongen var det rätt tydligt vilka ”hjältarna” och ”skurkarna” var. I andra säsongen vänds denna dynamik inte bara upp-och-ner, utan även ut och in. Med detta menar jag att många är både hjältar och skurkar samtidigt.
En del karaktärer omdefinieras på grund av denna nya dynamik. Under första säsongen såg vi en krigsmålad indian (McClarnon), som verkade vara en klyschig vilde. I andra säsongens bästa avsnitt får vi ta del av hans berättelse. Han går därmed från att vara en ”vilde” till att vara en nyckelkaraktär. HBO får en guldstjärna i kanten för att merparten av avsnittet är på lakota (ett sioux-språk).
Detta är utmärkande för "Westworld" som serie i stort. De olika karaktärernas berättelser har flera lager. Den som vill kan titta på Westworld bara för att bjudas på spännande berättelser där karaktärerna rör sig mot någorlunda klart definierade mål.
För de som vill gå lite djupare finns det gott om filosofiska frågeställningar. Här är Bernhard (Wright) och Maeve (Newton) mina personliga favoriter att följa. Bernhard är en fredlig man; genom hans ögon upplever vi att människornas och värdarnas beteende inte skiljer sig åt särskilt mycket. Maeve drivs, å sin sida, av moderlig kärlek. Att hon är medveten om att denna kärlek är en konstruktion gör bara hennes berättelse än mer fängslande.
Sedan finns det ett par lager till, som går ännu djupare vad gäller de filosofiska frågeställningarna. Här tycker jag att det bitvis går från att filosofiskt till att vara flummigt. Det hela blev så invecklat att jag till slut inte ens försökte hänga med i detta lager. Men det gjorde inte så mycket, eftersom de andra lagren erbjöd mig mer stimulans än någon annan TV-serie gjort på flera år. De flummiga lagren gör dock att andra säsongen av Westworld går miste om det högsta betyget.