High Noon (Sheriffen, 1952)

Klockan är strax efter halv elva på förmiddagen. Samtidigt som småstadssheriffen Will Kane (Cooper) gifter sig, träffas tre män utanför den lilla staden Hadleyvilles. Kane ska pensionera sig från sitt ämbete och planerar att lämna staden med sin fru Amy (Kelly). Det visar sig dock att de tre männen har ont uppsåt. De inväntar sin ledare, den fruktade Frank Miller (MacDonald), som Kane grep ett antal år tidigare.

Miller, som anländer med tolvtåget, är ute efter hämnd. Innan dess måste Kane försöka samla män som kan tänka sig stå vid hans sida och möta banditerna. Detta visar sig vara lättare sagt än gjort. Samtidigt som klockan stadigt tickar ner, inser Kane att det kanske inte finns någon hjälp att få i den sömniga lilla staden.

24 må ha populariserat realtidsberättande, det vill säga när en films eller TV-series speltid motsvarar den tid under vilken filmen eller serien utspelar sig, men redan 1952 använde sig High Noon av samma koncept. Det är dock inte alls samma tempo som i den populära actionserien med Kiefer Sutherland, utan Kane vandrar fram och tillbaka över den lilla stadens huvudgata medan han försöker bygga sin allians. Detta korsklipps med scener av de tre männen som otåligt väntar på sin ledare på tågstationen.

Likväl fungerar realtidskonceptet bättre här, trots att Kane inte jagar ner ondsinta och endimensionella skurkar. Eller kanske just på grund av det. Medan Jack Bauer möts av korrupta byråkrater som sätter käppar i hjulet för honom, möts Kane av insikten att det inte finns en enda människa som vill göra det rätta. Så en stor fråga för den rättrådige sheriffen är om han ska vara trogen sin egen moral, eller om han borde sätta sin fru i hästvagnen och lämna den stad där han är så oönskad.

High Noon är inte bara viktig rent historiskt för att den använder sig av realtidskonceptet. Eller för att den innebar en comeback för den 51-årige Cooper. Filmen gjordes mitt under den så kallade "McCarthy-eran", det vill säga när Hollywood svartlistade ett stort antal skådespelare, manusförfattare, regissörer och liknande baserat på att de var kommunistsympatisörer (eller påstådda sådana). High Noon, med den fantasilösa svenska titeln Sheriffen, är en allegori för svartlistningen. Banditerna symboliserar Sovjetunion, invånarna i staden symboliserar det amerikanska folket och Kane är den enda som vågar stå upp för vad som är rätt. Han symboliserar inte nödvändigtvis en kommunistsympatisör, utan snarare den frihet som amerikanerna håller så kär, men är villiga att kompromissa med i svåra tider. Rädslan i filmen symboliserar McCarthy. Man kan, så klart, dra paralleller till dagens USA. Om man så vill.

High Noon är inte en renodlad western. Jag skulle snarare definiera den som en sorts känslomässig thriller. Ett klassiskt upplägg för en thriller är att en eller ett par hjältar ska ta reda på vem mördaren är, även kallat ”whodunnit”. Här handlar det dock om att ta reda på vem som är rättrådig och vem som inte är det (”whoswithme”, om man så vill). Och det är mer spännande än de flesta thrillers jag har sett.

LÄS OCKSÅ: De sex bästa westernfilmerna som gjorts

Dialogen är ofelbar. Cooper imponerar som den starka hjälten, men han är inte ensam om att briljera. Lloyd Bridges, far till Jeff Bridges, spelar den bittre vicesheriffen, som är motvillig till att ställa upp för sheriffen. Men inte nödvändigtvis för att han är rädd, utan för att han känner sig ouppskattad. Grace Kelly är visserligen filmens svagaste kort, men vi bjuds på ett starkt kvinnoporträtt av Katy Jurado, som spelar en kvinna som har varit både Kanes och Millers älskarinna.

För oss som gillar så kallad spaghetti-western (italiensk western) kan det kanske vara intressant att veta att Lee van Cleef, som senare skulle spela skurkarnas skurk Angel Eyes i Den gode, den onde, den fule, gjorde sin filmdebut i High Noon som en av Millers banditer. Trots att hans karaktär är den första vi möter, säger han inte ett ord i hela filmen. Fast han behöver,i och för sig, inte säga så mycket för att förmedla illvilja.