Hundraettåringen som smet från notan och försvann (2016)
Där den första filmen var en svensk motsvarighet till Forrest Gump och gav oss ett episkt äventyr som utspelade sig under hela 1900-talet, är detta mer en flamsig och publikfriande fars, som dock har sina stunder.
När Allan (Gustafsson) fyller hundraett har pengarna börjat ta slut. Då hittar han en gammal läskflaska. Denna dryck visar sig vara en förlorad hemlighet från Kalla kriget. Tillsammans med Julius tar han sig från Bali till Ryssland och vidare in i Europa i jakt på receptet. Precis som första gången är de två gubbarna förföljda, den här gången av en brittisk gangster, CIA och en kvinna från Allans förflutna.
Jonas Jonassons bok Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann var en svensk storsäljare. Den bjöd oss på ett äventyr utan dess like. För tre år sedan kom det en ganska lyckad film av boken. Allan Karlsson begav sig, som ung man, från sin hembygd i Sverige ut i världen. Under bokens och filmens gång får vi följa med den gamla gubben på ett äventyr i nutid. Vi får även se en skildring av hans liv, under vilket han träffade inflytelserika människor, deltog i framtagandet av atombomben, jobbade som dubbelagent under Kalla kriget och sprängde en hel del saker i luften.
Uppföljaren står sig inte alls bra mot den första filmen. Tillbakablickarna utspelar sig uteslutande under Kalla kriget. Vi får visserligen se hur Allan träffar både Richard Nixon och Leonid Brezjnej, men detta känns klent jämfört med Hundraåringen, som var en skildring av en lång tidsperiod. Hade jag enbart bedömt tillbakablickarna i den här filmen, hade den fått ett lägre betyg. För de sekvenserna blir varken intressanta eller särskilt spännande.
Delarna som utspelar sig i nutid är väldigt ojämna. Det är banalt och på Jönssonligan-nivå. Båda filmerna genomsyras visserligen lite av samma vibbar, men i Hundraettåringen fungerar det inte alls lika bra.
Det finns två saker som räddar filmen från ett sämre betyg. För det första har vi Robert Gustafssons spel som den bekymmerslösa och mumlande hundraettåringen. Han är fortfarande alltid intresserad av en grogg och inte vidare bekymrad när saker går fel. Han är en älskvärd gubbe.
Sedan skiner filmen i ett antal slapstick-sekvenser. Psykologen är ett bra exempel på detta. Han är en karaktär som känns helt poänglös fram tills då han har ett missöde med en apa och en champagneflaska. Då fick jag mig ett gott skratt. Detsamma gäller vid ett antal andra tillfällen. I dessa sekvenser är tajmingen på topp.
När svenska storsatsningar får premiär runt jul brukar de välta biljettkassorna; svenskar har ju lite mer tid att gå på bio under mellandagarna. Jag misstänker att detta kommer att vara fallet även med denna film. Det skulle inte förvåna mig om den petade ner den fenomenala Rogue One från förstaplatsen. Själv hoppas jag att detta blir det sista vi får se av den gamla gubben som alltid försvinner. Här hittar du istället tips på årets bästa svenska filmer.
Bäst: Slapstick-humorn.
Sämst: Berättelsen om läsken.