Husdjurens hemliga liv 2 (2019)
Det spretar åt alla håll och kanter när husdjuren ger sig ut på äventyr.
"Husdjurens hemliga liv 2" blandar och ger. Här finns en handfull roliga sekvenser men manuset spretar hej vilt när författare Brian Lynch tycks kanalisera sina egna neuroser i hundar, katter, tigrar och cirkusdirektörer.
Vad gör egentligen våra husdjur när vi inte ser? Frågar du teamet bakom Husdjurens hemliga liv 2, är det betydligt mer än att gnaga på möbler och lämna hår på de mest besynnerliga ställen. Denna gången skall nämligen den ängsliga jycken Max åka ut på landet för att lära sig bli en tuff cowboyhund, medan bedårande Gidget (en vit pomeranian) drillas hårt av kattmynt-påtända Chloe till att bete sig som en katt. Därtill brottas kaninen Snowball med ett omfattande hjältekomplex, när shih tzun Daisy bestämmer sig för att rädda en vit tiger från en ondskefull cirkusdirektör.
Vad är det då som sammanbinder dessa, till synes helt osammanhängande, komponenter? Min gissning är manusförfattaren Brian Lynchs egna neuroser. En övergripande tematik handlar om att övervinna ens egna rädslor. Max, som numera agerar överbeskyddande förälder åt sina ägares nya unge, måste släppa taget om grabben och inse att världen inte är så himla farlig. Snowball lär sig snabbt att det inte räcker att fylla ut hjältedräkten med päls, utan en sann hjälte måste också ha en viss dos mod. Och så vidare. Ja, någonstans finns det nog en överhängande lärdom att ta till sig, men den är långt ifrån kristallklar.
En handfull roliga sekvenser.
Brian Lynchs navelskåderi känns givetvis lite felplacerat i en film som "Husdjurens hemliga liv 2" – det är ju knappast Bergman detta. Men bitvis blir det faktiskt riktigt roligt. Framförallt fungerar avsnitten där Gidget är i fokus. Visst, hon får väl inte riktigt nytta av all den träning vi ser i "kattförvandlings-montaget" men här har Lynch hittat några fräscha skämt i ett uttjatat koncept.