Jurtjyrkogården (2019)

Doktor Louis Creed (Jason Clarke) flyttar tillsammans med sin familj bort från nattskiftspasset på akuten i Boston, till ett lugnare klinikjobb i lantliga, King-typiska Maine. Väl där hittar de en mystisk begravningsplats för djur bakom deras trädgård, ute i skogen. Skylten till platsen är grovt felstavad, därav titeln. Deras äldre granne Jud (John Lithgow) får anledning att visa Louis de märkliga krafter som där befinner sig.

Dessvärre blir "Jurtjyrkogården" aldrig särskilt involverande. Regissörerna Kölsch och Widmyer förlitar sig på de mest uttjatade knepen när det kommer till skräckfilm. Det är fullt av jump scares, höga och snabba ljud, knakiga dörrar, oförklarlig rök, mörka källare, och händelser som bara visar sig vara en dröm. Allt kläms in på den relativt korta speltiden, så målet tycks ha varit att maximera antalet skrämselmoment. Karaktärerna och storyn hamnar därför i skymundan.

Vilket är synd för premissen och de underliggande teman som tas upp är spännande och kusliga. Skogen, med dess True Detective-liknande symboler och Twin Peaks-besläktade väsen är läskig som den är, det behövs inga störande, hetsiga överraskningar som får en att hoppa till. Men det envisas alltså med detta, och man får således inte något egentligt hum om vilka familjen Creed är, och varför ska man då bry sig? Den enda karaktär och skådespelarinsats som sticker ut det minsta är Lithgow som grannen Jud. En ståtlig veteran som visar att han fortfarande har det.

Upplevelsen är inte urusel per se, bara tragglig och konventionell. När man sett hur Ari Aster utvecklade genren förra året med den spektakulära Hereditary, är det svårt att överhuvudtaget påverkas av en film som Jurtjyrkogården. Slutet är väldigt förhastat, men faktiskt också överraskande och ovanligt pessimistiskt på ett sätt som ändå särskiljer den något från andra skräckisar. Det får jag ge den i alla fall.