Kronprinsen och tyrannens återkomst (2025) – imponerande familjeäventyr

Jag såg inte en minut av julkalendern Kronprinsen som försvann, så när jag halkade ned i biostolen för att titta på nya Kronprinsen och tyrannens återkomst var jag orolig att mina oprofessionellt bristande förkunskaper skulle hämma upplevelsen. Men jag insåg snabbt att man inte behöver ha sett julkalendern (även om det så klart inte skadar) för att kunna njuta av filmen. De luckor som finns är enkla att fylla på egen hand och att jag såg den som ett blankt blad, utan några förväntningar, gjorde att jag kunde bli positivt överraskad. 

Kronprinsen och tyrannens återkomst är ett till stora delar ett lysande familjeäventyr som känns mycket välproducerat. Filmens största styrka är att stora som små kan underhållas av samma berättelse. Här har det inte proppats in massa subtila vuxenskämt i desperata försök att engagera den äldre publiken. Handlingen och inramningen litar på att barnen kan hantera ett visst allvar, vilket tillåter hela familjen att mötas i en och samma sak – och den typen av berättelser finns det alldeles för få av.

Underhållande från början till slut

Med sina knappa 90 minuter och en stark framåtrörelse är Kronprinsen och tyrannens återkomst ett lättsmält äventyr som underhåller från början till slut. 

Ett bröllop stundar mellan drottning Lovisa (Dilan Gwyn) och narren Amir (Arvin Kananian), men precis när de ska säga ja till varandra dyker den gamle tyrannens mamma Amalia (Suzanne Reuter) upp med planer på att göra kronprinsen Ville (Xavier Canca-Englund) till kung. Medan Ville kämpar med att förstå vem som går att lita på, blir det upp till Villes bästa vän, den fattiga flickan Hilda (Kerstin Linden), att återställa ordningen i det lilla riket – med hjälp av krogägaren Nanni (Maria Lundqvist) och hennes syster, Slaktar-Berit (Ia Langhammer).

Filmen är på många sätt ett dramaturgiskt skolboksexempel och hade kunnat kritiseras för att vara förutsägbar, men gör man det har man nog glömt bort att den riktar sig till en ung målgrupp. Istället för att kalla det tydliga händelseförloppet och de naturliga vändningarna i berättelsen för förutsägbara, skulle jag argumentera för dem som effektfulla och förtroendeingivande, på ett sätt som kan få den yngre publiken att förälska sig i berättarkonsten.

Nej, en vuxen Emil med film- och manusstudier i ryggsäcken kanske inte överraskas, men jag kan lova att en åttaårig version av mig själv hade slukats fullkomligt av den här världen.

En titelkaraktär som glöms bort

Finns det en sak som Kronprinsen och tyrannens återkomst kan kritiseras för är det att titelkaraktären, kronprinsen, känns på tok för förbisedd i handlingen. Visst, Ville spelar givetvis en nyckelroll, men till skillnad från Hilda känns han som en tafatt spelpjäs som mest åker med på resan, utan att fatta några genuint egna beslut förrän alldeles för långt in i filmen. 

Hilda blir snabbt hjärtat i den här berättelsen, så när Ville mest vallats runt likt ett får de första 60 minuterna och plötsligt ska axla någon form av huvudroll igen i sista akten skapas en obalans som skaver. Filmen hade mått bra av att Villes beslut – eller avsaknad av beslut under stora delar av filmen – motiverades bättre. Det saknas incitament för hans sätt att bete sig, bortsett från en inbyggd bortskämdhet, och det gör karaktärens utveckling genom filmen en stor orättvisa.

På tal om att Hilda är berättelsens hjärta står Kerstin Linden för en lysande prestation. Hon känns för det mesta naturlig i det hon gör och timingen med vilken hon levererar sina repliker skvallrar om att vi tittar på en framtida svensk stjärnskådespelare. Xavier Canca-Englund står för en stabil insats, men har som nämnt alldeles för lite att jobba med i sin roll. I övrigt är det Maria Lundqvist och Ia Langhammer, och relationen mellan deras karaktärer, som sticker ut mest i positiv bemärkelse.

”Kronprinsen och tyrannens återkomst” har biopremiär den 7 februari och ska du ta med familjen på bio den närmaste tiden är det här en film som rekommenderas varmt.