Recension: Länge leve Bonusfamiljen (2022)
Värdig film på en av Sveriges mest älskade serier
Med "Länge leve Bonusfamiljen" skulle den trassliga kärleksberättelsen om Patrik och Lisa kunna ta slut. Men en värdig biofilm senare kan publiken mycket väl komma att kräva fler säsonger framöver.
Efter fyra säsonger har Bonusfamiljen gått och blivit med film, och insatserna är högre än någonsin för Patrik och Lisa som aldrig tycks kunna andas ut i sitt äktenskap. I Länge leve Bonusfamiljen, som regisserats av Felix Herngren och skrivits av systern Moa Herngren, ställs allting på spets när en sönderstressad Patrik vill försäkra sin framtid med Lisa genom att fria till henne på nytt. Den nya biofilmen är engagerande från start till slut, och precis som med serien gifter sig även här drama med komedi på ett sömlöst sätt. Om berättelsen skulle stanna här gör den det med värdighet.
När biofilmen tar vid är det för det mesta harmoniskt och kärleksfullt mellan Patrik (Erik "Jerka" Johansson) och Lisa (Vera Vitali), som verkar ha återupprättat balansen efter Patriks otrohetsaffär med Elin. Men när deras första jul efter försoningen ska firas anar vi fortfarande viss oro i paradiset; Lisa som har fullt upp på jobbet slarvar med tiden och glömmer bort viktiga saker. Och Patrik vill helst inte kompromissa när han försöker ge familjen den perfekta högtiden. Den stundvisa spänningen som dyker upp mellan dem blir däremot ständig när Patrik gör en chockerande upptäckt: skilsmässoansökan Lisa ansökte om under tiden Patrik vänsterprasslade har nu gått igenom.
Paret som nu är skilt på pappret men fortfarande tillsammans bestämmer sig för att gifta sig på nytt. Men medan Lisa vill ta tiden på att ordna något ordentligt längre fram kan Patrik inte vänta, vilket leder till att han samlar deras nära och kära för att överraska henne med en stor bröllopsfest på pensionatet i Fjällen där hon jobbar. Men väl där ställs de inför nya utmaningar som får dem att behöva ställa sig frågan hur länge det är värt att kämpa för att hålla ihop skeppet.
Minst lika bra som serien
Efter Solsidan-filmen, Dag för Dag och nu Länge leve Bonusfamiljen tycks Felix Herngren ha blivit regissören för att göra svenska dramakomedier. De är inte särskilt risktagande eller innovativa i sig, men stabila och fungerar för hela familjen. Och precis som med Solsidan lyckas han även här med att ta en av sina seriefavoriter till långfilmsformatet – vilket däremot är ett admirabelt risktagande. Tillsammans med systern Moa Herngren ger han fansen av serien en högst sevärd fortsättning på berättelsen om bonusfamiljen som hela Sverige håller kär.
"Länge leve Bonusfamiljen" gör allting rätt när den höjer insatserna för Patrik och Lisas förhållande som här når sin absoluta kris. Den har en tydlig drivkraft framåt men känns aldrig enkel, utan fyller hela tiden på med fler lager i vad som är en bred historia om tvåsamhet och vad det egentligen är våra huvudkaraktärer kämpar för. Och även om filmen ibland slår för hårt på den dramatiska trumman hittar den roliga stunder att låta oss andas ut till. Som när Bigge (Marianne Mörck) misstar parets känslomässiga besvär för att handla om problem i bingen och försöker upplysa Patrik om att kvinnans underliv inte är något maskineri, utan ett väsen. Eller när Johan Ulvesons karaktär, den nu döende terapeuten Jan, berättar för Filip (Martin Luuk) att han som ung attraherades av killar, och får ett fantastiskt gensvar.
Filmen är genomgående välspelad (framförallt av Erik "Jerka" Johansson som har störst huvudroll), engagerande och emellanåt både riktigt gripande och rolig. Den uppnår inte riktigt den där uttömmande känslan av katharsis som hade behövts för att verkligen fullända upplevelsen. Men sammantaget är "Länge leve Bonusfamiljen" minst lika bra som serien, och en som kommer att gå hem hos biobesökarna runt om i landet.
Biopremiär den 2 december.