.jpg?width=1600&height=675&crop=top&auto=format)
Last Christmas (2019)
Behöver vi verkligen fler julfilmer? Ja, det tycker jag absolut. Men bered er på brittiska märkligheter - "Last Christmas" är en riktigt udda julklapp.
I ena stunden står en ung och lycklig Katarina framför stolta och tårögda föräldrar och sjunger Wham!:s superjulhit "Last Christmas" i en fullsatt kyrka. I andra stunden är hon motvilligt vuxen, hemlös och långt ifrån de hopp och drömmar hon hennes föräldrar hade. Iklädd en grön, barnslig, tomtenissedräkt jobbar hon nu heltid på jobbet ”som bara skulle vara lite extra" – en butik som säljer juldekorationer året runt. Hon är fast, bokstavligen, i en tid som ska vara fylld av glädje och gemenskap, men hon saknar båda.
Kate (Emilia Clarke) är en vandrande katastrof som halvhjärtat försöker vara vuxen men strular mest till det. Hon undviker till varje pris sina oroliga föräldrar, sin framgångsrika syster, och rättar varenda person som skulle få för sig att kalla hennes riktiga namn, Katarina. Istället driver hon håglöst fram i livet och verkar inte förstå det där med att ha hänsyn för andra personer och vad konsekvenser innebär. Otur och dålig tajming är bara förnamnet. Hennes första möte med det stiliga cykelbudet Tom (Henry Golding) slutar självfallet med att hon får fågelbajs i ögonen, men trots allt ska ju det betyda framtida tur?
Julfilm är en utskälld genre som främst förknippas med smörigheter som Love Actually och The Holiday. Här har det tacksamt tonats ner en smula, det skulle nog gå att stryka alla julinslag utan att tumma på känslan. Skönt att skaparna har insett att julen inte behöver vara extra allt, utan kärnan är gemenskapen.
Last Christmas kan ses som en 2019-version av Bridget Jones Dagbok, men här har fokuset flyttats från petitesser som siffrorna på vågen, till ifall det ens går för Kate att ta sig ur den grop hon hamnat i. Det är inte bara fnissiga, pinsamma ögonblick utan hos Kate ligger det faktiskt jobbiga känslor djupt ner, och har gjort det alldeles för länge. Aktuella problem och svårigheter såsom psykisk ohälsa, Brexit och hotfull rasism får också synas under filmens speltid, vilket ger både en bakgrund och bjuder in oss lite närmare än vad vi är vana vid i romantiska komedier.
Emilia Clarke är varm, charmig och känns genuin. Till skillnad från hennes kalla, auktoritära Daenerys Targaryen i Game of Thrones ser vi en karaktär som jag tror ligger närmare hennes egen personlighet – udda, men lätt att tycka om. Kates motpart Tom är om möjligt ännu märkligare och gav mig några ”vad är det egentligen jag tittar på?”-moment, men hans träiga musikalkaraktär blir tacksamt sekundär då Kates desperation och förvillande är i centrum.
Emma Thompson tar revansch!
Stjärnan i toppen av julgranen blir inte helt oväntat Emma Thompson, som fick oss alla i tårar efter att ha blivit bortvald av den distraherade Alan Rickman i julfilmernas julfilm, Love Actually. Där fick hon starkt hålla ihop fasaden framför barnen för att senare ge Rickmans karaktär en ordentlig avhyvling om hur mycket han hade sårat henne. I Last Christmas får hon en sorts julfilmsrevansch när hon omedvetet stjäl alla scener hon medverkar i, genom sitt porträtt av en invandrande hönsmamma som saknar alla sorts filter. Hon drar igång upp i vad hon tycker låter som en stämningsfull godnattvisa för en halvt panikslagen Kate som väljer att storögt göra det som hon gör för det mesta i sitt liv - dra täcket över huvudet.
På pappret ser "Last Christmas" ut som vilken direkt-till-Netflix-film som helst, men filmen har faktiskt ett stort hjärta. Det kan behövas att lite värme tar sig in hos oss när det blåser kalla vindar runt knuten, så jag rekommenderar ett avbrott en vardagskväll för lite Last Christmas på bio. Missa heller inte för guds skull all härlig George Michael-musik i filmen!
För mer läsning, Spana in vår recension av Netflixs nya julfilm Klaus!