Recension: Late Night with the Devil (2024)
Exorcisten möter Johnny Carson på bästa sändningstid
I “Late Night with the Devil” ombeds tv-publiken stanna kvar för en gäst de verkligen inte vill missa när djävulen själv gör entré i de anrika talkshow-fåtöljerna för ett blodigt och urartat besök.
Efter vad som känns som en aldrig sinande brunn av obskyra produktionsbolagsloggor inleds Late Night with the Devil till slut med en voiceover som grundligt dukar upp bordet för vad vi ska få bevittna.
Jack Delroy, spelad av den lättigenkännliga David Dastmalchian, är den långvariga talkshow-värden för Night Owls, ett av många ”late night”-program under 70-talet då programformatets popularitet hade börjat spridas. Som så många andra kämpar Delroy och hans program med tittarsiffror i en alltmer konkurrenskraftig bransch, så när det vankas Halloween 1977 bestämmer sig Delroy och hans producenter för att verkligen slå på den övernaturliga trumman för att piska upp intresset, något som kommer visa sig bli mer verkligt än vad de tänkt sig.
Piggt koncept, men får inte pulsen att stiga
Till synes konstruerad som vilken alldaglig skräckfilm som helst innehar Late Night with the Devil trots allt tillräckligt mycket filmmässigt artisteri och en egen vision för att inte stämplas som vilken dussinskräck som helst. Regiduon tillika brödraparet Cameron och Collin Cairnes tycks vara minst lika intresserade av att skapa en nostalgisk och stilistisk throwback till 70-talets ”late night”-kultur som att skrämma brallorna av publiken. Retroklädseln, den brunmurriga färgpaletten och traditionella filmstudioutstyrseln sitter alla på plats och skapar sammantaget en stark identitet för filmen att laborera med och gotta sig i.
Tyvärr hanteras filmens övernaturliga och demoniska teman inte riktigt med samma finess. Hjälper gör det heller inte att man ogärna sparar på aningen klumpiga effekter när det väl är dags för handlingen att spåra ut i det övernaturliga träsket - för spåra kommer det att göra. Misstro kommer att behöva upphävas från tittarens sida och även att regissörerna aldrig hanterar materialet som en ren skräckfilm övergår tyvärr många av filmens mer grafiska scener till mer karikatyr än vad som nog var tanken.
Karaktärsskådespelaren med det oefterhärmliga utseendet David Dastmalchian (The Suicide Squad, Prisoners, The Dark Knight) funkar oväntat väl som den karismatiska arketypen av en folkligt superproffs till programledare, en blank fasad som dock kommer visa sig ha mer att göra med filmens kusliga skeenden än vad som först givits sken av.
Men hur kusligt generisk titeln än låter så blir det aldrig vidare läskigt, något som kan göra vissa tittare besvikna. Istället åtnjuts filmen bäst som en färgstark crossover av genrer som, med glimten i ögat och ryggen rak, mer än något annat åtminstone vågar göra sin egen grej. Och det i sig är mer än vad man kan säga om alla skräckfilmer.
"Late Night with the Devil" har svensk biopremiär den 14 juni.