Lightyear (2022)
Mot tristessen och vidare
I dag är det premiär för Pixars nya film "Lightyear". Filmtopps Eric Diedrichs tycker inte att du ska se den.
Jag minns mycket väl när jag såg Toy Story (1996) för första gången, liksom när jag såg den andra, tredje och fjärde filmen i ordningen. Faktum är att jag minns mycket väl alla gånger jag har upplevt en Pixarfilm för första gången – mästerverken såväl som stolpskotten. Som ett hängivet fan smärtar det alltid att ta del av en ny miss och Lightyear är förmodligen bolagets sämsta sedan det mer eller mindre bortglömda sömnpillret Den gode dinosaurien (2015).
Även om jag är besviken är jag inte särskilt förvånad. Toy Story 2 var först tänkt att släppas direkt för videomarknaden eftersom Pixar vägrade att göra uppföljare (chockerande eller hur?). Mycket har hänt sedan dess och nu har vi en film vars öppningstext förklarar att detta är filmen som Andy såg 1996 och som fick honom att vilja köpa en Buzz Lightyear-docka. Det kunde lika gärna ha stått: "Vi har slut på idéer, men vi vet att ni, precis som Andy, snart kommer att köpa våra leksaker".
Kejsaren Zurg återvänder
i LIghtyear kraschar rymdjägare Buzz med någon slags människotransport på en farlig planet. För att ta sig därifrån behöver han skaffa en ny "fartkristall" som kan få skeppet att åka i hyperfart. Ihärdigt gör han testuppskjutningar med olika kristallkombinationer, men även om varje testskjutning tar honom 4 minuter i rymden, åldras människorna på planeten med fyra år. Detta kollage av misslyckanden är den enda gången filmen andas Pixar – det är en emotionell smocka, där Buzz sakta men säkert förlorar de han älskar till ålderns klor medan tiden står stilla för han själv.
Efter sista försöket har en hel del förändrats på planeten. De människor som finns kvar kämpar nu mot robotar styrda av den onde Kejsaren Zurg – en bekant figur från Toy Story-världen. För att stoppa honom tar han hjälp av sin gamla rymdjägarkollegas barnbarn och hennes team med frivilliga soldater.
Det är mycket som händer i Lightyear samtidigt som inget händer alls. I det stora hela kan hela storyn summeras i följande mening: "Buzz måste hitta rymdkristaller för att åka hem, uppdraget tar ännu längre tid när elaka robotar dyker upp." Och jösses vilken tid det tar.
Inget kan styra upp det här skeppet
Även om det är gott med actionscener och animationerna är urläckra blir jag ruggigt uttråkad. Lightyear är rakt igenom en alldeles för seriös film, som försöker balansera upp stämningen med tradiga skämt där medhjälpare gör något klumpigt. Pixar har till och med varit så desperata att de har slängt in en robotkatt som vår hjältes sidekick. Visst, den är gullig, men inte tillräckligt gullig för att styra upp det här skeppet – det är det nog inget som kan.
Mot slutet gör filmen en kolossal miss och glömmer helt bort den relation Zurg och Buzz har som presenterades Toy Story 2. Jag tänker inte skriva vad som händer men det är bortom all logik.
Se inte Lightyear på bio utan vänta tills den släpps på Disney+ istället. Annars riskerar vi att få en långfilm om när Andy upptäckte Mr. Potato Head och Slinky med.