Löftena (2021)
Fullt dugligt samhällsdrama.
I det franska dramat "Löftena" får vi se Oscarsnominerade Isabelle Huppert stå för ännu en gedigen insats, i vad som är en stabil film som saknar det där lilla extra.
Clémence (Isabelle Huppert) tid som borgmästare för en förort till Paris går mot sitt slut och hon har ett tydligt mål innan det är dags att dra sig tillbaka. Tillsammans med sin statssekreterare Yazid (Reda Kateb) ska hon rusta upp det nedgångna och utsatta höghusområdet Les Bernardins.
Samtidigt som Clémence och hennes team kämpar för sin sak har hon en nära framtid att tänka på. Plötsligt känns det inte längre så självklart att hon ska avstå från att kandidera för sin position en vända till.
Löftena är en enkel film om den typ av politik som sällan får strålkastarljuset på sig. Handlingens tydliga insatser gör trots det att filmens spelplats blir en utmärkt arena för intriger och att vi bjuds på en subtil berättelse om integritet och intentioner.
Fläckfri på gränsen till tråkig
Det är svårt att kritisera Löftena för någonting som helst. Filmen är välspelad, tonsäker och effektivt berättad med sina kompakta 98 minuter. Trots det är det svårt att fullständigt ryckas med i handlingen. Kanske är den helt enkelt för fläckfri. Filmen saknar de där skavankerna, eller åtminstone egenheterna, som hade fått den att sticka ut från mängden.
Löftena blir aldrig tråkig, men den lever farligt nära gränsen.
I slutändan resulterar det i att jag lämnas tillfredsställd men relativt oberörd. Den enda bakomliggande anledning som jag kan komma på till detta är att filmen misslyckas med att engagera tittaren i Clémence och Yazids kamp om att rädda Les Bernardins.
Vi vet vad och vilka de kämpar för, men vi får aldrig på allvar komma nära någon av människorna vars boendesituation ska räddas. Det gör att det blir svårt att brinna för projektet tillsammans med huvudkaraktärerna.
Det är dock möjligt att avståndet mellan tittaren och det politiska projektet är del av poängen. Vi kanske inte alltid måste ha en personlig koppling till saker och ting för att förstå varför de är viktiga.
Samtidigt är Löftena inte heller någon emotionell film. Den är lågmäld och manipulativa scener för att väcka sympati hade mycket väl kunnat bryta mot tonen i resten av filmen.
För mig blir det dock problematiskt eftersom jag gärna vill uppleva ett drama med karaktärerna, snarare än att beskåda dem i vad som nästan känns som en studie. Jag intresserar mig för karaktärerna, men jag känner helt enkelt inte med dem. Åtminstone inte tillräckligt.
Allt som allt vill jag ändå påstå att "Löftena" är en sevärd film – men du måste inte kasta dig över den. Den främsta behållningen ligger i Isabelle Huppert och Reda Katebs skådespelarinsatser. Båda av dem åstadkommer mycket med väldigt små medel och kemin dem emellan är oförklarligt bra.
"Löftena" har svensk biopremiär den 18 mars.