Love & Friendship (2016)
I Whit Stillmans filmatisering av Jane Austens roman Love & Friendship får vi följa änkan Susan Vernon (Beckinsale), som besöker sin döda mans släktingar för att hitta en make till sin dotter Frederica (Clark) och en till sig själv. Susans vistelse hos släktingarna äger rum i det enorma hus där hennes svärföräldrar bor ute på landet.
Till en början älskar alla Susan, men de kommer snart märka att bakom den trevliga mask hon bär, döljer sig en manipulativ förmåga som ska pussla ihop hennes och Fredericas liv.
LÄS OCKSÅ: Kostymserierna du inte får missa
Love & Friendship börjar väldigt lovande med roliga presentationer av karaktärer vi snart kommer att få lära oss känna bättre. Stillman slänger på oss en drös av namn och relationer att hålla koll på, och snabbt kan vi förutspå att det kommer att bli ännu rörigare. Öppningssekvensen har tydliga Wes Andersson-drag och bäddar för en varm familjekomedi.
Eller?
Jag skulle vilja säga att det idylliska kostymfilmsupplägget finns där, och har funnits där i många år... Austen har inte bara gett Stillman en full kåk dresserad i underbar 1700-talsanda med rollfigurer som har olika agendor och lögner. Hon har även gett honom lyckliga och sorgliga besked älskare emellan, och givetvis... förbjuden kärlek. Med andra ord finns här allt trassel du kan önska dig!
Dessvärre skapar inte Stillman något sevärt med de verktyg han har givits. Love & Friendship saknar både toppar och dalar. Humorn slås ut av dramat, som i sin tur drunknar i Susans minspel och oförmåga att visa äkta bedrövelse. Jag togs till tivoli, men fick inte åka karusell. Och jag fick heller inte lipa över det.
LÄS OCKSÅ: Recension: Den allvarsamma leken (2016)
Det vill säga att jag smärtfritt tog mig genom filmens speltid. Och det är synd, för den här typen av berättelser kräver smärta, i någon form. Jag hade gillat en Släkten är värst-tagning på Austens verk. Hur smärtsamt är det inte att se Ben Stiller kämpa med att hålla uppe sin fasad och svärföräldrarna nöjda?
Om filmen är som en torr muffin är Beckinsale glasyren som hjälper dig smälta den. Hon ÄR stjärnan och gör filmen till sin egen uppvisning. Hon mäktar med en imponerande prestation och räddar en film som annars höll mig likgiltig i knappt nittio minuter. Hon kommer garanterat att finnas med i diskussioner kring vilka som ska nomineras till Golden Globe-och Oscarspriset.
Du hade öppet mål, Stillman, hur kunde du missa?
Bäst: Beckinsales pricksäkra insats.
Sämst: Att filmen är varken eller.
